Ja – våldet är en konsekvens av en oansvarig och kostsam politik

När skribenten Sakine Madon på twitter tidigare idag skrev ”Ytterligare en dödsskjutning i Malmö. Vad fan händer?” så kände jag bara mycket ytligt till det specifika mordet. Jag tolkade dock Sakines tweet som en retorisk fråga kring den kriminella utvecklingen i Malmö i stort den senaste tiden och svarade utifrån det:

Jadu, vad är det som händer egentligen? Som man sår får man skörda? Som man bäddar får man ligga? Typ. Okänsligt och drygt? Måhända.

Innan jag går in på vad jag avsåg vill jag klargöra två saker.

1. Twitter är inget bra forum för dylika reflektioner eftersom man inte ges utrymme att lägga ut texten, nyansera och förklara mer specifikt vad man menar. Detta ger spelrum åt diverse professionella vantolkare att fritt lägga in sina egna fördomar och politiska värderingar för att i nästa stund producera svårt förvridna artiklar i ämnet. Inte bra. Orutinerat av mig. Beklagar.

2. Ja, även bortsett konstaterandet av twitters inbyggda klumpighet ovan så var det såklart obetänksamt formulerat av mig. Ibland när man skriver till människor på tvitter så missar man att tänka på det faktum att alla som läser inte känner en och därför inte kan läsa vad man skriver i ett korrekt ljus. Ingen som har den minsta kunskap om vem jag är, vad jag tycker och hur jag ser på andra människor skulle få för sig att ens för en sekund tro att jag med orden ”som man bäddar får man ligga” avsåg det specifika mordet. Det vore mig helt främmande att tala så om en mördad människa – alldeles oaktat orsak till mordet. Det är givetvis min miss och mitt ansvar att jag inte förutsåg denna möjlighet till vantolkning. Jag har alltså inte avsett kommentera dagens mord, varken nu eller tidigare idag. Sanning att säga så kände jag inte ens till något om mordet vid tillfället för tweeten, annat än just att det begåtts.

Vad menade jag då, och varför skrev jag som jag skrev?

Detta är egentligen helt frikopplat från Sakine Madon som jag snarare uppfattar som en nykter och sund röst i samtalet, även om vi inte alltid håller med varandra politiskt. Kanske var det också därför jag blev lite extra upprörd över hennes tweet.

Jag är så fruktansvärt utled på den förvånade ton som regelmässigt hörs från främst liberalt och socialistiskt håll när man diskuterar problemen i till exempel Rosengård, Rinkeby eller Ronna. Man uttrycker på allvar förvåning över hur det kunnat gå så här illa. Man verkar uppriktigt överraskad över att det som Sverigedemokraterna påpekat under många, många år faktiskt verkar stämma. Överraskad över att det där med massinvandring i kombination med en kravlös, självförnekande och mångkulturalistisk politik faktiskt leder till splittring, enklaver, organiserad brottslighet, våld, och så vidare. Överraskad över att mångmiljardkostnader på ett ställe i statsbudgeten faktiskt tar resurser från ett eller flera andra ställen.

Låt mig berätta en sak: Det är inte förvånande eller överraskande. Alls. Och jag tror ni vet det, innerst inne. Jag tror att den allra största delen av den förvåning som uttrycks är en sorts undermedvetet försvar, ett sätt att undgå att behöva hantera det logiskt oundvikliga – att man själv, i och med de politiska idéer man förfäktar, faktiskt bär ett ansvar för dessa idéers konsekvenser.

Förutom det faktum att gruppen invandrare är överrepresenterade eller till och med kraftigt överrepresenterade som förövare i många brottskategorier så är faktiskt inte säcken med pengar bottenlös. De tiotals miljarder man varje år väljer att spendera på en alltmer ohållbar invandringspolitik kan man inte samtidigt lägga på kriminalvård, psykvård, polis, rättsväsende och så vidare. Det är tråkigt att det återigen behöver påpekas men det finns alltså inte oändligt med ekonomiska resurser.

Jag tillhör dem som villigt problematiserar orsakerna till varför invandrare, eller andra grupper för den delen, är överrepresenterade i brottsstatistiken. Jag skulle aldrig i mitt liv få för mig att säga att varje enskild invandrare är mer benägen att begå brott än varje enskild svensk. Jag jobbar inte så, jag är inte intresserad av att demonisera eller smutskasta grupper bland annat bestående av ett stort antal skötsamma och konstruktiva individer. Det är inte poängen här. Poängen är att man försöker att inte låtsas om det tragiska faktum att den förda invandringspolitiken drabbat mitt land och dess folk mycket hårt. Man försöker gömma undan, bortförklara, skylla ifrån sig, spela förvånad…

Märk väl. Jag diskuterar gärna socioekonomiska kontra kulturella faktorer, fritidsgårdar, strukturella missförhållanden och så vidare. Alltså när vi pratar om hur vi ska få bukt med till exempel kriminaliteten i Sverige. Men när det gäller ökad brottslighet som argument mot själva idéerna om mångkulturalism och massinvandring så är de specifika individuella brottsorsakerna av klart underordnad betydelse. En mördad människa och dennes anhöriga bryr sig sannolikt föga om huruvida förövaren har en psykisk skada, taskig ekonomi eller om han har helt andra bevekelsegrunder för sitt agerande. Det gäller nog alla som drabbas, också dagens mordoffer i Malmö.

Därför räcker det för mig att konstatera att företeelserna massinvandring och mångkulturalism kostar stora ekonomiska resurser och – såklart viktigast – outsägligt mänskligt lidande, för att avgöra att jag är motståndare till demsamma.

Andra får gärna tycka tvärt om, det är till och med sunt i en öppen demokrati. Och man ska respekteras som människa, trots den åsikten, därtill ska man ha rätt att uttrycka den utan att riskera att det får konsekvenser för ens arbete, ens barn eller ens medlemskap i facket. Ja, man får vara förespråkare av massinvandring och mångkulturalism, det är helt ok! Men eftersom de faktiska konsekvenserna är väl kända så får man också ta ansvar för dem i stället för att agera förment bestört och spela förvånad varje gång facit publiceras på bästa nyhetsplats.

Jag borde inte ha skrivit detta

 ”Massakern på Utöya och terrorbomben i Oslos regeringskvarter. Aldrig ska vi glömma detta. Aldrig ska vi väl kunna förstå detta vidriga mord på så många människor, detta angrepp mot alla oss – vi som håller demokrati och ickevåld så högt.

Det är med sorg jag har följt det politiska samtalet i Sverige efter massmorden i Norge. Svenska politiker och politiserade nyhetsmedier har oförtrutet sökt möjligheter att hitta syndabockar hos sina politiska motståndare. Sverigedemokraterna har varit de som angripits hårdast, men även borgerliga skribenter och politiker har fått en släng av denna osmakliga slev.

När började vi med denna primitiva och fega ton i Svensk debatt? Jag måste ha missat något. Jag har aldrig hört Expressen fråga Mona Sahlin eller någon annan socialdemokrat om de tar avstånd från Röda arméfraktionen, Josef Stalin eller Pol Pot, trots att det är ett faktum att S har enstaka delar gemensamt med dessa i sitt tankegods. Har Reinfeldt avkrävts ansvar för de delar av Moderaternas idéer som har beröringspunkter med Agusto Pinochets? Har vi någonsin sett ett reportage i Aftonbladet om den så kallade unabombarens miljöengagemang och därigenom släktskap med Miljöpartiet?

Nej, det har vi inte. Och det är bra, ty det vore djupt orättfärdigt. Varken Reinfeldt, Sahlin, eller Wetterstrand förespråkar våld mot oliktänkande, det är en egenskap de och deras partier delar med alla andra partier i riksdagen, inte minst med Sverigedemokraterna.

Man kan absolut ta terrordåden i Norge, och en massa andra terrordåd också för den delen, som avstamp i en debatt om hur det politiska tonläget kan trigga enskilda galningar eller grupper att begå vansinnesdåd. Det kan man absolut. Men då måste det rimligen gälla alla terrordåd och inte bara de som kan gynna ens egen grupp. Om vi ska ha den debatten så bör hela det demokratiska samhället rannsakas.

Och visst, en sådan debatt kan kanske leda till slutsatsen att till exempel Sverigedemokraterna bör vara extra tydliga när de kritiserar islamism – politisk islam – så att det inte uppfattas som ett stigmatiserande av alla som anser sig tillhöra religionen i fråga. Men det kan inte tillåtas sluta där. Slutsatsen måste i så fall vara att också de organisationer på vänsterkanten som kallar sig demokratiska måste sluta använda en krigsretorik där man ska ”krossa” alla som man inte håller med, högerpolitiker som kallar sina motståndare för löss, vänsterpartister som vill fylla borgare med bly, medier som avhumaniserar grupper de inte gillar genom att förvränga deras budskap eller vägra publicera saker som kan framställa motståndaren som människa. Och så vidare.

Jag säger inte att det är den självklara slutsatsen, bara att den i så fall måste gälla alla. Det blir väldigt mycket stenkastande i glashus annars.

Men viktigast av allt, höjt över retoriska detaljanalyser och ynklig partipolitisk pajkastning, står ändå det självklara att man som demokrat och förespråkare av ickevåld naturligtvis alltid står närmare en annan demokrat, helt oaktat vilken, än man står en massmördare. Om Fredrik Reinfeldt står tio meter från Jimmie Åkesson så står terrorister och våldsverkare lik förbannat tjugo mil bort, från dem båda. Därför blir det per automatik billigt, fegt och framförallt ovärdigt att använda sjuka individers dödande av andra som ett slagträ mot människor som är motståndare till våld och som tillhör ens egen demokratiska sfär.

Här ligger utmaningen när demokratin attackeras av krafter som vill försvaga den. Kan demokratiska organisationer enas kring gemensamma kärnvärden och förstå att det centrala, det allra viktigaste, är något man delar och bör försvara tillsammans, mot den yttre fienden som vill förgöra det?

Med hopp om eftertanke.”

Någon Annan

Som sagt, jag borde inte ha skrivit detta – det borde någon helt annan ha gjort. Många andra borde ha gjort det. Och min respekt för dig, du som aldrig skrev det, du som i stället – eftersom dina argument är tunna och dina idéer förlegade – överlagt valde att utnyttja dödandet av barn i din egen politiska kamp, min respekt för dig är för all framtid svårt sargad. Och det må vara min sorg nu, men det är din skam. Bara din skam.

De förlorade med typ 4-0, men det gör inget.

Jag ska berätta en liten historia.

Det var en gång en pojke och en flicka i sina tidiga tjugo-nånting. En man och en kvinna kanske vissa skulle säga, och det får de såklart göra om de vill. Flickan och pojken hade flyttat hemifrån och levt tillsammans i några år och de älskade varandra mer än någonting annat på jorden. De levde ganska vanliga liv som i stort gick ut på att jobba och umgås med varandra och med vänner. Sorglöst ungdomligt, festligt, lyckligt. Och ganska tomt. Fast det sista hade de inte fattat ännu.

En dag sa flickan att hennes mens borde ha kommit för flera dagar sedan och menade att de kanske borde göra ett graviditetstest. Hon hade slutat med p-piller något halvår tidigare eftersom de hade en direkt skadlig inverkan på hennes psykiska välmående. Sedan dess hade de försökt hålla sig till så kallade säkra perioder, men slarvat en del med detta. Pojken tyckte, som ynglingar nog ofta gör, att det säkert var en bra idé att köpa ett test, men att det kanske inte var så bråttom. Flickan köpte kort därefter, utan pojkens vetskap, ett graviditetstest och följde instruktionerna för detta.

Den morgonen kom hon till deras säng och lade sig gråtande på hans arm. Tårarna berodde mer på chock än på sorg, hon hade ju aldrig varit gravid förut. Hon berättade som det var och de pratade en stund. Hon var väldigt uppriven och visste inte alls hur hon skulle hantera situationen. Han var å sin sida på sätt och vis lite glad eftersom han nu fått bekräftelse på att hans pojkar kunde simma, men han var samtidigt mycket skrämd och orolig för vad som nu komma skulle.

Med någon sorts tyst automatik bestämde de sig för att de nog inte var tillräckligt gamla för att skaffa barn och de bokade tid på Huddinge sjukhus för samtal kring en eventuell abort. Graviditeten var ju bara några få veckor gammal, så det skulle bara bli en något mer riklig menstruation än vanligt, inget mer. Pojken var inte riktigt säker på saken, men sa inget till flickan eftersom han tyckte sig ha förstått vad hennes grundade vilja var, samt misstänkte att ett velande från hans sida bara skulle komplicera saken. Han hade ju lärt sig att abort är en del av kvinnors frihet och kände nog lite att han inte skulle lägga sig i sånt. Samma sak var det för flickan, fast omvänt då såklart, hon tyckte sig förstå att pojken var helt säker på vad han tyckte och ville.

På sjukhuset fick de sätta sig i ett hemtrevligt inrett rum där flera väggar var fyllda med bokhyllor och det luktade allt annat än sjukhus. Tanten som tagit emot dem frågade varför de var där och vad de ville. Flickan svarade att hon nog var gravid och att de var där för att prata om att göra abort.

Sjukhustanten skrattade lite undfallande, nästan nedlåtande, som för att säga: ”sakta i backarna här”. Hon frågade sen pojken om han hade ett arbete och om han älskade flickan. Pojken svarade ärligt ja på båda frågorna varpå tanten frågade flickan samma sak. Även flickan svarade ja på frågorna. Tanten skrattade igen, denna gång på ett annat sätt, ett varmt skratt som om hon visste vad vi båda tänkte. Hon visste, och vi visste, det var bara det att vi inte riktigt visste att vi visste. Förrän då.

När jag var 23 år föddes min äldsta dotter. En av de tre främsta anledningarna för mig att ta mitt nästa andetag, att skratta, att leva. Hon som somnat på mitt bröst fler gånger än jag kan räkna, hon som jag tagit med ut i skogen för att plocka bär och svamp och lära sig vörda och värna naturen, hon som jag lärt hur man trär på en mask på en krok och hur varmt det kan kännas i kroppen av varm choklad och en pappa som sitter nära, fast luften är kall och regnet slår mot paraplyet.

Det är ett väldigt stort steg att skaffa barn och det är inte konstigt att man som ung människa räds inför en sådan stor förändring, det är fullt naturligt, men ibland, ja ofta, är det enda rätta att kasta sig ut i det okända. Vi människor är gjorda för det.

Igår spelade snart elvaåriga Idun Linusdotter träningsmatch på fotbollsträningen. De förlorade, stort, men det gör ingening. Det gör verkligen ingenting. Det viktiga är att hennes mamma och pappa fick träffa på just den där tanten på sjukhuset för mer än ett decennium sedan. Hon som faktiskt ifrågasatte – fast det kränkte vår frihet – och fick oss att kasta oss ut i det okända.

/Linus

Den som säger att ämnet abort är enkelt är sannolikt fanatiker på det ena eller andra viset. Det är inte enkelt. Alls. Historien ovan är knappt ens en början på en diskussion i ämnet. Men jag vill berätta den, för den är viktig. För mig.

Jag kommer återkomma med mer konkreta åsikter, men inte just idag. Kortfattat dock: Jag är inte abortmotståndare, men en abort måste ses för vad den är – en förlust. Det kan inte vara frihet att man av vilken anledning som helst och utan att bli ifrågasatt kan göra en abort så sent som i artonde graviditetsveckan. OM det är frihet så är frihet oansvarigt lättuggat skräp för folk som vill slippa ta ansvar.

Ansvarsfullt vore egentligen att alla som vill göra abort blir ifrågasatta. Inte som människor, inte i termer av rätt eller fel, gott eller ont, men ifrågasatta på det sättet att de görs fullt medvetna om alternativen, för de finns. Mer om detta en annan gång.

Den inledande historien är en omarbetad vesion av en text jag skrev på en blogg 2007.

Ett Sverige som inte finns?

Ofta hör man om oss Sverigedemokrater, och även om andra konservativt sinnade, att vi ”längtar tillbaka till ett Sverige som inte längre finns”. Den skarpa analysen kommer såklart från våra motståndare, på alla upptänkliga kanter inom politiken och bland allmänna tyckare. Hur man kan säga sig veta vad vi längtar till vet jag inte, men det kan vara av underordnad vikt i detta sammanhang. Vad vi däremot är tydliga med är att vi vill skapa ett samhälle byggt på sammanhållning, gemensamma värden och solidaritet människor emellan. Ett samhälle där ”inga kelgrisar och inga styvbarn” finns. Kort sagt ett samhälle där ingen lämnas utanför. Ett sådant samhälle kan inte inrymma kulturella öar med skilda värdegrunder utan måste formas av en stark och bred majoritetskultur. Det samhället ska vi bygga. Eller snarare väcka.

”Det finns inte. Ett sådant samhälle finns inte”. Vissheten om att så är fallet är så tydligt markerad att det signalerar osäkerhet. Som när ett barn får veta av en äldre kamrat att det är pappa som är tomten. Total förnekelse med inslag av ängslan kombinerat med tappra försök att finna hållbara motargument. ”Det är det inte alls! Pappa köpte bara tidningen då! Tomten har vitt skägg, det har inte pappa!” Det är synd om barn som tas ifrån sin tro så brutalt och utan att få tid på sig att successivt acceptera hur det ligger till. Därför tänker jag aldrig stampa på ett barns tro. Oaktat vad det gäller.

Men nu handlar det inte om barnatro. Det handlar om vuxna människors tro. Och här avser jag inte vara lika barmhärtig. ”Det finns inte! Ett sådant Sverige finns inte! Mångkultur kan visst finnas parallellt med trygghet och välfärd, så är det – faktiskt!”. Nix! får bli mitt svar på det sistnämnda. Har aldrig hänt, kommer aldrig att hända.

Och viktigast – det Sverige finns visst.

Det Sverige jag talar om finns, hela tiden, överallt. Det finns inom 20 ledamöter i Sveriges Riksdag, inom många hundra ledamöter i landets fullmäktigeförsamlingar, inom fler än sextusen medlemmar av vårt parti och inom 340 000 väljare. Minst. Det finns också slumrande inom flera miljoner människor till.

DÄR finns det – landet där människorna är stolta, respekterar varandra, delar uppfattning om rätt och fel, ställer rimliga krav på varandra. Landet där inga kelgrisar och inga styvbarn finns. Vi har fått det landet från människor som gått här före oss och vi bär det som en varm glöd i våra hjärtan.

Men det landet finns inte inom alla. Det är bara att konstatera att många människor som ägnar sig åt smutskastning och spe helt enkelt inte förstår oss. Alls. De har sannolikt antingen själva förnekats arvet Sverige, eller inte förmått ta emot det. Jag tycker det kan vara en rimlig förklaring till hur man betett sig mot vårt parti. Och jag finner ingen annan förklaring som skulle kunna motivera den oproportionerliga avsky som våra åsikter uppenbarligen väcker, så jag håller fast vid den.

Det finns många problem som beror på att människor förnekats möjligheten att lära sig älska, lära sig känna stolthet, lära sig respektera. Det bör rimligen även kunna gälla kärlek, stolthet och respekt för sina förfäder och sin plats på jorden.

Det är synd om människor som är så fulla av självhat och förakt mot det de är, det de kommer ifrån. Det är också synd om alla oskyldiga godtrogna som drabbas av konsekvenserna. Men mest synd är det om deras barn och barnbarn.

Jag kommer aldrig att förlåta dem för vad de gjort med vårt land, men jag kommer heller aldrig sluta försöka förstå.

Vårt Sverige finns så länge vi finns, så det är bara att vänja sig. Ty vi är här för att stanna.

Det blir till att höja målen inför 2014

Jag har tidigare sagt att jag tippar på att vi kan ta oss upp till tvåsiffrigt resultat i valet 2014, att det är en rimlig målsättning samt att högre förväntningar riskerar att leda till onödig besvikelse.

Jag kanske måste revidera den uppfattningen en aning. Jag har själv fått flera mail där framförallt människor som röstat på allianspartierna uttrycker sin bestörtning över gårdagens utomäkenskapliga blågröna kuckelimuck. Eftersom jag sällan får mail från annat än journalister, partivänner och sympatisörer så misstänkte jag att detta var större än bara några mail i just min inkorg. För att kontrollera min tes slog jag en signal till en av de partivänner som administrerar partiets infoadress. Hon bekräftade att det kommit ”väldigt många” mail från i första hand alliansväljare, där avsändaren tydligt deklarerade att han eller hon känner sig bedragen och att rösten kommer att tillfalla Sverigedemokraterna 2014.

Inte jättechokerande, men naturligtvis glädjande.

/Linus

Sådär

Då var det dags igen. Det var ett antal år sedan jag bloggade senast. Jag har saknat många delar av det, men samtidigt njutit av frånvaron av krav på kontinuerliga uppdateringar. Inspiration förhåller sig till krav som vin förhåller sig till syre. Därför tar jag tillfället i akt att klargöra att min föresats på intet vis är att uppdatera kontinuerligt eller ens kvalitativt. Detta kan mycket väl bli en riktig skitblogg som absolut inte är värd att besöka, så bokmärk för guds skull inte.

Jag förstår att du tror att jag skriver för just dig, men det gör jag alltså inte, vilket osökt för mig in på nästa ämne.

Det kommer inte att finnas möjlighet att kommentera inlägg på bloggen (detta gäller så snart jag hittat var man ändrar inställningen för detta). Jag är helt enkelt inte intresserad av vad anonyma internetkrigare kan fantisera ihop och det finns redan fler än fyrtiotusen miljarder fora där sådana kan prata kebab, ”rättigheter”, strukturell diskriminering och frimureri. Kontakta mig kan man ju alltid göra ändå om man har något vettigt att säga, förslagsvis via e-post.

Ha en fortsatt trevlig dag!

/Linus