Jag gillar både bögar och femtioåriga ensamstående män

Låt mig börja med att klargöra en sak. Olika politiska frågor är olika viktiga för olika personer. Till exempel kan man tycka att kärnkraft är bra utan att brinna för frågan, man kan tycka att man bör bygga en rondell i Örkelljunga centrum, men inte vara beredd att strida särdeles hårt för detta. Osv osv. Detsamma gäller för mig avseende frågan om sexuella minoriteter. Jag tycker en massa saker i frågan (frågorna), men det ligger inte högst upp på min dagordning. Åtminstone inte för stunden.

Däremot är jag förbannat trött på att människor tror att jag är homofob bara för att jag är sverigedemokrat.

Jag sammanfattar min politiska syn på detta med kärlek och sex (gäller såväl heterosexuella som de med annan sexuell läggning) med en så kort mening som möjligt: Som politiker tycker jag inte att det är min sak att ha synpunkter på vad vuxna människor gör eller känner, så länge relationerna i fråga är fria från direkt eller indirekt tvång (samt upptänkliga beroendeställningar som är att likställa med tvång).

Jag sammanfattar min personliga syn på detta med kärlek och sex (gäller såväl heterosexuella som de med annan sexuell läggning) med en så kort mening som möjligt: Kärlek är vackert, all kärlek två eller flera vuxna människor emellan är vacker så länge den är fri från direkt eller indirekt tvång (samt upptänkliga beroendeställningar som är att likställa med tvång).

Det är ganska enkelt tycker jag.

Tyvärr tenderar vissa grupper och enskilda personer ibland att blanda ihop synen på å ena sidan sexuella minoriteters kärlek och å andra sidan synen på barn, adoption, insemination osv. Jag menar att det går en skarp skiljelinje mellan en självklar och ovillkorlig respekt för människors privatliv kontra inblandandet av tredje part (barn). Jag tycker till exempel inte att en ensamstående femtioårig man med statens goda minne ska kunna adoptera ett barn. Det betyder verkligen inte att jag tycker illa om femtioåriga ensamstående män, inte heller att jag anser mig veta att alla dessa skulle vara dåliga föräldrar. Det betyder bara att jag tror att det finns bättre förutsättningar för ett föräldralöst barn (vilket regelmässigt redan i utgångsläget befinner sig i en oerhört utsatt situation) hos en familj bestående av en mamma och en pappa samt eventuella syskon.

Det kanske framstår som att jag har väldigt rigida åsikter rörande frågor om exempelvis homosexuellas möjligheter till insemination, adoption osv. Men det är i så fall fel. Det har jag inte. Jag ska i ärlighetens namn säga att jag inte ens vet om jag har tänkt färdigt kring detta. Däremot är jag av den bestämda åsikten att synen på människors kärlek och synen på dessas möjligheter att skaffa barn är två skilda saker. Jag kan, teoretiskt, vara väldigt liberal avseende vad andra människor gör eller känner, utan att tycka att de ska ha samma möjligheter att till exempel adoptera barn.

Det är så jäkla enkelt att gå på magkänslan och tycka att ”nämen vafan, klart Bosse och Kenta är bra föräldrar och ska få adoptera barn!” Men när man är politiker måste man också ta ansvar, ansvar inför möjligheten att det faktiskt inte är optimalt, ansvar för att det faktiskt kanske inte är det bästa för det aktuella barnet. Det är absolut ingen lätt fråga, och min nuvarande åsikt är som sagt varken särskilt klar eller huggen i sten, men jag förbehåller mig rätten att respektera och till och med hylla vuxna människors ömsesidiga kärlek utan att jämställa alla familjekonstellationer med varandra när det kommer till att blanda in tredje part.

Lite så tycker jag.

Kram

PS. Observera att rubriken är satt utifrån någon typ av kvällstidningsstandard (light), där sammanfattningen av budskapet är underordnad möjligheten till extraklick, och därför aningen uppmärksamhetssökande.

Annonser
Publicerat i Uncategorized

Jag har aldrig använt media för att svartmåla partivänner, och jag kommer inte att göra det i framtiden heller

Så här mycket hatar jag Kent Ekeroth

Idag konfronterades jag med två smyginspelade filmer som en numera utesluten partivän valt att sälja till Aftonbladet. Det finns anledning för mig att kommentera dessa två händelser och ge min syn på saken, även om jag kan tycka att man måste kunna ha privata konversationer där man uttrycker sig yvigt utan att tredje part egentligen har något med det att göra.

Notera att nedan är vad jag själv minns från filmerna och att till exempel ordval kan ha varit annorlunda i verkligheten. Jag har fått löfte från Aftonbladet att de ska publicera materialet eftersom jag tycker att framförallt den första filmen innehåller viktig visuell information. 

Film 1.

Jag står vid kaffeautomaten på vårt partikansli och pratar med den smygfilmande och numera avskedade samt från partiet uteslutne medarbetaren. Bakgrunden till samtalet är med största sannolikhet något uttalande som Kent Ekeroth har gjort, då eller tidigare, och som vid detta tillfälle har gett rubriker jag starkt ogillar och är upprörd över. Jag frågar retoriskt ”vet du vem jag hatar mest på hela jorden?” och svarar mig själv ”Anders Behring Breivik”. Sedan går jag teatraliskt bort till ett hörn och tittar bort mot Kents kontor varpå jag leende och uppenbart mest på skämt säger ”Vet du vem som kommer tvåa, även om det är långt långt efter?”, återigen svarar jag mig själv, ”Kent Ekeroth”. Sedan säger jag, fortfarande uppenbart irriterad, något om att man som politiker inte kan uttrycka sig i termer om ”tusenårigt krig” samt ger uttryck för åsikten att vi inte ska sluta prata om problemen med islamism, men att vi kanske ska ”prata om något annat någon gång”.

Min åsikt att bilden av partiet utåt är alltför islamfixerad är känd sedan tidigare och beror inte bara på vad våra företrädare säger, utan kanske i ännu högre utsträckning på vad mediala aktörer väljer att rapportera om. Det är likväl problematiskt, menar jag.

Jag vet som sagt inte vad som föranledde detta eller vad det är jag är så upprörd över på filmen, det är två år sedan den spelades in. Men upprörd är jag i alla fall, och då kan det hända att man i samtal med nära vänner (vilket personen i fråga var vid detta tillfälle) tar till överord och uttrycker sig på ett sätt man inte skulle göra offentligt.

Från journalisters håll försöker man göra gällande att jag ”Jämför Kent med Breivik”. Det är naturligtvis helt felaktigt. Filmen visar ett tillfälle där jag helt enkelt är förbannad på något Kent har sagt eller gjort och ger uttryck för detta till en annan partikamrat. Jag och Kent är goda vänner och det är ingen hemlighet att vi inte tycker likadant alltid, och det diskuterar vi ofta sinsemellan, öga mot öga. Det är inget konstigt utan snarare sunt och naturligt.

Film 2.

Jag går på en gata i Stockholm och säger till samme numera uteslutne och avskedade medarbetare nånting i stil med: ”Jag skulle vilja ha något hårt på Patrik (en före detta medlem som nu uteslutits på grund av ideologisk avvikelse och som, följdriktigt, numera är aktiv inom högerextrema rörelser och sammanhang) som vi kan läcka. Nåt som gör att han faller tungt.” (eller något i den stilen).

Detta ser naturligtvis mycket illa ut, det är jag den förste att erkänna. Min första reaktion var inom mig ”hur fan kan jag ens ha tänkt tanken att säga något sådant”. Bakgrunden är att det i detta läge finns otaliga indicier på att medlemmen i fråga inte är Sverigedemokrat utan hör hemma i betydligt mer radikala rörelser (något som visat sig vara helt korrekt i och med hans nuvarande engagemang i, och samröre med, extremistgrupper). En del av de uppgifter som finns avseende medlemmens verkliga ideologiska hemvist är i form av vittnesmål från anonyma, eller i alla fall människor som inte vill ställa upp med sitt namn, vilket man naturligtvis måste respektera. I frustration över det faktum att jag vet att medlemmen ideologiskt sett inte är Sverigedemokrat, men att det är svårt att påvisa ”på pappret”, så tänker jag helt enkelt högt. Det är alltså inte frågan om någon plan från min sida, att svartmåla denne Patrik medialt, utan jämförbart med när man i en upprörd situation säger ”fan, jag skulle kunna strypa honom”. Det är inget man avser göra, snarare ett sätt att uttrycka en känsla.

Jag har aldrig läckt några uppgifter till media för att svartmåla Patrik. Och det kan jag baske mig säga kopplad till en lögndetektor. Förutom att jag, vilket är välkänt bland de som känner mig, alltid har gillat Patrik som person så tycker jag att det vore en farlig och ohederlig väg att gå. Jag har för övrigt inte heller läckt uppgifter om någon annan partikamrat i syfte att svartmåla denna, det vore mig faktisk helt främmande.

Vad jag har gjort är att jag, i frustration över att en person som jag vid detta tillfälle är övertygad om inte ideologiskt hör hemma i partiet ändå verkar inom detsamma, har tänkt högt kring potentiella metoder för att få ett slut på detta. Det skedde i ett samtal mellan mig och en annan partivän. Ett samtal som pågick till och från i veckor. Jag tycker som sagt att samtal mellan två människor är just samtal mellan två människor, men ville ändå ta tillfället i akt att ge min syn på saken. 

Det är en sak att säga ”jag skulle vilja strypa honom” och en helt annan att faktiskt göra det.

Ovan är vad jag har att säga i dessa ärenden.

Publicerat i Uncategorized

Jag tycker att Soran är olämplig i SR – men sluta sprida lögner

BildTydligen cirkulerar uppgifter om att Soran Ismail under valåret inte får jobba som programledare på P3 i Sveriges Radio på grund av att han sagt att han ”vill mörda Sverigedemokraterna”. Detta påstående är märkligt och sannolikt helt felaktigt.

Soran är i allt väsentligt en politisk motståndare till mig och andra sverigedemokrater. Det är inte tu tal om att det förhåller sig så och det är heller inte något han själv hymlar med. Jag kan, trots att jag i någon utsträckning faktiskt betraktar Soran som en vän, med emfas säga att jag tycker att han i politiskt hänseende är helt ute och cyklar. Det är för övrigt ett omdöme som jag räknar med gäller även omvänt.

I politiskt hänseende, som sagt.

Min hållning är att Sorans politiska åsikter och tydliga ställningstaganden mot vårt parti gör honom till en ytterligt olämplig programledare i ett program i public service. Detta gäller inte minst under ett valår. Det är en hållning som, åtminstone i väsentliga delar, delas av ledningen på Sveriges Radio – och i viss mån av Soran själv. Detta är också grunden till att man i samtal kommit överens med Soran om att göra en paus i samarbetet. För SRs del för att behålla den redan ifrågasatta objektiviteten, för Sorans del för att han inte vill behöva hålla inne med sina politiska åsikter.

Så långt allt väl. En medial aktör som har en särställning och finansieras med folkets licenspengar ska naturligtvis akta sig noga för att uppfattas ta ställning för eller emot något politiskt parti, det är liksom det som skiljer diktaturstaters statliga medier från demokratiers dito. (Här finns en del övrigt att önska avseende SRs medarbetare och programledare även utan Soran Ismail, men det kan vi ta vid ett annat tillfälle.)

MEN, att Soran är olämplig som programledare i den statliga radion är inget skäl att sprida osanningar om honom.

Jag har umgåtts med Soran mer eller mindre frekvent i flera år. Vi har druckit öl (nåja, cider för Sorans del), fikat, lunchat och ätit middag jag vet inte hur många gånger. Helt enkelt för att vi båda uppskattar att diskutera saker med människor som tycker annorlunda. Det finns två saker som återkommer i diskussionerna och som vi är helt överens om: 1. Vi är inte, och kommer säkert aldrig bli, överens i många stora sakpolitiska frågor. 2. Det allra viktigaste är att man håller debatten på en nivå där man inte hemfaller åt våldsförespråkande eller avhumaniserande.

Jag kan naturligtvis inte gå i god för att Soran aldrig sagt vare sig det ena eller andra, vilket för övrigt gäller för alla andra personer i hela världen, helt enkelt därför att jag omöjligt kan veta detta. Men jag kan gå i god för att Soran inte tycker att man ska döda politiska motståndare, eller ens ge dem en lättare örfil. Jag kan gå i god för att Soran delar min egen rädsla inför den polarisering av den politiska debatten som vi båda upplever, där det allt oftare handlar om att ”hata” eller ”krossa” en motståndare snarare än att samtala och debattera sakligt. Det kan jag gå i god för, och det gör påståendet om att Soran skulle ha önskat livet ur mig eller någon annan på grundval av vår politiska tillhörighet mycket svårt att tro på.

Som om inte detta vore nog skäl för att sluta sprida detta sannolikt fabricerade citat, så har ursprunget till uttalandet om Sorans påstådda uttalande om att denne önskat mörda mina partivänner (uj, så krångligt det blev) nu gått ut och dementerat och bett om ursäkt för nämnda uttalande, se länk: http://www.dagensmedia.se/nyheter/radio/article3805039.ece

Om det fanns en tävling i erfarenhet att bli misstolkad, felciterad och allmänt sönderdrevad på lösa, inga, eller rent påhittade grunder så skulle den tävlingen vinnas av en sverigedemokrat. Ja, det skulle sannolikt vara idel sverigedemokrater på hela övre delen av resultatlistan. Därför borde just sverigedemokrater veta vilken hemsk känsla det är att pekas ut för något man inte sagt (eller, i förekommande fall, gjort) och därtill veta att det som står i tidningen, i detta fall Aftonbladet, inte nödvändigtvis är sant (tvärtom faktiskt).

Soran Ismail kan kritiseras utifrån det han faktiskt gör och tycker. Det är ju inte ens svårt, karln är som sagt ute och cyklar. Så låt oss göra det på samma sätt som vi önskar att våra motståndare kritiserar oss – med respekt för vad som är sant och inte sant.

Publicerat i Uncategorized

”Det är bara såå inte du”

Nej, haha, alltså jag fattade direkt att du inte sagt så, det är ju bara såå inte du att hänvisa till koranen.

Citatet ovan är från ett samtal med en nära vän och partikamrat och sades när jag försökte sammanfatta onsdagens mediala cirkus kring vad jag sagt och inte sagt till en reporter på Blekinge läns tidningar (BLT). Det är en av många mer eller mindre liktydiga reaktioner från människor som känner mig som på olika sätt hört av sig efter den uppsjö av artiklar där BLTs märkliga kommentar, tillskriven mig, reproducerats.

Jag kan själv inte för mitt liv tro att jag sagt ”det står i Koranen att våldtäkt kan användas mot kvinnor som varit otrogna. Det är en muslimsk straffmetod”. Förutom att jag trots idogt letande i minnet inte känner igen orden så är det inte alls min stil att hänvisa till koranen eller andra religiösa texter. Jag kan faktiskt inte minnas att jag någonsin använt denna bok som källa för något påstående. Jag är helt enkelt inte särskilt intresserad av vad som står i gamla religiösa texter. Jag stod vid tillfället med middagsbestyren i full gång och tre barn pockandes på uppmärksamhet och har väl upplevt mindre stressade intervjusituationer, men att jag i det läget skulle börja hänvisa till en bok jag vare sig läst eller, som sagt, är särskilt intresserad av finner jag helt främmande.

Alldeles oaktat vad som ordagrant sades så blev det hela till en cirkus kring ett påhittat eller förvanskat citat av en journalist som tydligtvis inte förmådde, eller ville, återge ett längre resonemang på ett adekvat vis.

Så vad har jag då sagt?

Reportern från BLT ringde upp mig med anledning av att en lokal företrädare på sin facebook bland annat hade skrivit att ”våldtäkt är djupt rotat i islamsk kultur”. Min huvudpoäng i intervjun var att jag tycker att det är ett olämpligt uttalande som lämnar övrigt att önska. Jag sa bland annat att det strider mot kommunikationsplanen samt att jag själv inte skulle uttrycka mig så, bland annat eftersom jag tycker man ska vinnlägga sig om att formulera sig så att ett uttalande inte riskerar peka ut alla i berörd grupp, i detta fall muslimer.

På detta följde av olika skäl en spekulation kring varför den lokale företrädaren kunde tänkas ha uttryckt sig på det viset, på vad han kan ha grundat sitt påstående. Delvis berodde detta på reporterns till synes totala oförståelse inför hur någon kunde göra kopplingar mellan islam och en för oss främmande syn på våldtäkter. Tyvärr hann denna ordväxling inte mer än börja innan den avslutades, men ett av de första exemplen som kom upp i mitt huvud var de nyhetsartiklar i såväl svensk som internationell media som gjort gällande att lokala domstolar i muslimska länder utdömt just våldtäkt som straff (samt att våldtäkt förekommer som förhörsmetod på fängelser i vissa stater). Det menar jag (och påvisar nedan) är allmänt känt och alldeles oavsett om det är ”sann” islam eller lokala sedvänjor det handlar om så är det relevant för ämnet – det vill säga varför någon uttrycker sig på det viset.

Som en parentes kan också nämnas att vi även diskuterade korrelationen mellan massinvandring och ökad brottslighet. Även här ifrågasatte reportern i fråga att det fanns ett sådant samband, varpå jag hävdade att detta inte var en åsikt, utan ren fakta.

Diskussionen hade kunnat bli mycket längre eftersom det finns många andra exempel där synen på kvinnans rätt till sin kropp skiljer sig mellan västerländsk syn och den syn som ges uttryck för i många andra länder (exempelvis den att våldtäkt inom äktenskapet inte ens existerar som juridiskt begrepp i ett antal länder eller att giftermål på vissa håll anses vara ett ok sätt att hantera en våldtäkt). Min poäng var hur som helst att jag tycker det är viktigt när man kritiserar islam eller andra religioner att man inte uttrycker sig på ett sätt som riskerar att tolkas som att alla som tillhör religionen i fråga tycker att till exempel våldtäkt är ok, för så är det naturligtvis inte. Jag minns att jag tydligt uttryckte att jag själv alltid påpekar vikten av att kritisera exempelvis islam på ett sätt som inte riskera svartmåla alla muslimer. Sammanfattningsvis ville jag alltså å ena sidan fördöma formuleringen/retoriken i uttalandet av min lokale partikollega och å den andra sidan påpeka att påståendet faktiskt inte var helt taget ur luften, om än onödigt tillspetsat.

Varför gav jag mig då över huvud taget in på det här resonemanget, varför inte bara påtala det felaktiga i uttalandet?

Därför att jag är en person som tycker att det är viktigt att se nyanser hellre än en värld i svart eller vitt, ont eller gott. Det är viktigt att försöka förstå hur andra tänker innan man dömer dem. Dels för att göra en korrekt bedömning och ge ett korrekt bemötande, men också för att det väldigt sällan, om någonsin, finns en enda sanning och att det således kan vara lärorikt för en själv att försöka förstå andras perspektiv.

Man kan tycka att det var ett misstag av mig att försöka nyansera just denna situation, och jag tänker av uppenbara skäl inte bestrida det, men det var i så fall ett misstag jag säkert kommer att göra om. Igen och igen och igen. Helt enkelt därför att den dagen jag slutar att ta risken göra det så blir jag en sämre och mindre människa, och det vill jag liksom helst inte bli. Jag tänker fortsätta behandla människor som människor, jag tänker fortsätta bemöta åsikter med andra åsikter, fortsätta måla en bild i färg, trots att det finns de som hellre vill se den enkla svartvita skissen. Jag tänker fortsätta tro på samtalet, även om jag naturligtvis kommer att göra mitt yttersta för att undvika att, som i det här fallet, försöka föra ett nyanserat samtal med någon som inte är intresserad av just det. Och visst är det i någon mån en brist att inte alltid kunna hålla sig från diskussion med någon som man kan anta är ute efter att svartmåla, det är jag den förste att tillstå. Ibland är det bäst att svara kortfattat och monotont, som vore man en välprogrammerad robot. Men vi har alla våra brister och vi får jobba med dem, andra med sina och jag med mina.

Så, hur var det nu med synen på våldtäkt inom islam? Efter en inte alltför avancerad googling kan man konstatera att det finns belägg för att hävda att synen på våldtäkt inom islam många gånger är minst sagt problematisk.

Från Sveriges radios hemsida:

Bahareh vill inte gå till moskén. Hon ber hemma för hon vill slippa se hur män och kvinnor hålls åtskilda och hon vill inte höra på en imam som predikar om hur muslimska män har rätt att ha sex med flickor de vunnit i krig mot de otrogna.

Lyssna gärna på programmet här: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/168100?programid=3381

Norska i Förenade Arabemiraten ”benådad” efter att ha blivit våldtagen. http://www.svd.se/nyheter/utrikes/24-ariga-norskan-benadad_8364838.svd

I uppdrag granskning kunde vi bland mycket annat se hur en svensk imam säger åt en kvinna att hon inte får neka sin man sex, trots att hon inte själv vill ha det. http://www.youtube.com/watch?v=f7Y_xfeTIVs

Radikal muslim våldtog kvinnor som straff för att de var ute på natten. http://www.dailymail.co.uk/news/article-2091669/Sunny-Islam-Strict-Muslim-raped-4-women-knifepoint-punish-them.html

Fatwa påstås mana syriska rebeller att våldta icke-muslimer (och även icke-sunniter). http://www.youtube.com/watch?v=XSR176Ot-YA

Och hur var det egentligen med mitt eget påstående, det om att det har förekommit att islamska domstolar utdömt våldtäkt som straff? Jag googlade lite även i detta ämne, det finns kanske mer för den som har ork och är intresserad av frågan.

Här om ett fall i Pakistan (som otaliga gånger återgetts i andra svenska och utländska medier): http://www.svd.se/nyheter/utrikes/flicka-domd-till-gruppvaldtakt-for-broders-brott_57578.svd

Professor emeritus Jan Hjärpe själv tillstår att det förekommit i såväl Pakistan som Bangladesh, men understryker traditionsenligt att oavsett vad domstolen själv anser sig vila på för religion så är det i alla fall inte sann islam (och det må vara helt sant, men påverkar inte relevansen i just detta resonemang). http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5750759

Här en artikel om våldtäkt som metod för att få fångar i Iranska fängelser att erkänna brott (även intressant för den allmänna synen på våldtäkt). http://nordicdervish.wordpress.com/2009/09/01/ahmadinejads-imam-islam-tillater-valdtakt/

Här en artikel från Sveriges radio om vidriga förhållanden och systematiska våldtäkter av kvinnor under Iranskt rättsväsendes försorg: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=3890803

Även om debattören Torbjörn Jerlerup dras med en ytterligt fördomsfull syn på mig och mitt parti har han förtjänstfullt samlat både resonemang och länkar, om flera muslimska länders rättssystems syn på våldtäkt, både som brott och som straff. http://ligator.wordpress.com/2014/01/08/varken-linus-bylund-eller-jan-jarpe-har-ratt-om-valdtakterna/

Så.

Man måste ha rätt att identifiera sig som muslim utan att automatiskt beskyllas för allt som människor gör i islams namn, det är för mig en självklarhet och något jag alltid varit tydlig med, så ock i intervjun som inledde denna mediala storm. Och gruppen muslimer är mycket heterogen. Det finns kvinnor som identifierar sig som muslimer som går klädda i kort kjol och det finns de som bär en heltäckande burka. Det finns muslimer som dricker alkohol, och de som inte gör det. Det finns de som ber fem gånger om dagen och de som aldrig ens varit i en moské. Dessa länkar och dess citat är naturligtvis inte signifikanta för all islam eller för alla muslimer, och det har jag inte heller hävdat. Dessa utgör såklart inte hela sanningen, och inte heller det har jag hävdat. Framförallt så är hela denna historia baserad på fragment ur ett mycket större resonemang som jag faktiskt tycker i första hand borde föras av forskare och opinionsbildare inom ämnet, i en fri och öppen debatt. Jag är själv inte intresserad av att dissekera islam, jag har i en intervju försökt föra ett resonemang om varför bilden av islam ser ut som den gör – inget annat.

Det är synd att så mycket nyhetsutrymme ska ägnas åt pseudodebatter kring lösryckta citat istället för sakfrågor. Det gäller, vill jag å det starkaste understryka, inte bara i fallet ovan, utan i alla situationer där man försöker förstå någon annan. Enskilda formuleringar speglar sällan hela åsikter, och i slutändan är det åsikterna som gör skillnad och som bör granskas. Ett måhända klumpigt uttalande kan vara just detta, en slarvig förenkling, inget mer än så. Dåligt? – Absolut. Bör det undvikas? – Givetvis. Ska man ägna spaltmeter åt att diskutera vad som sagts när, var och hur? – Ja, det får man naturligtvis göra om man tycker att det är konstruktivt, men själv föredrar jag faktiskt att försöka förstå vad en person egentligen tycker. Det är för övrigt inte nödvändigt att sitta och försöka tolka enskilda ord eller delar av längre uttalanden, det finns mycket enklare sätt: ta del av hela uttalandet eller be om ett förtydligande från den vars åsikt diskuteras.

Nåja, här är i alla fall mitt förtydligande sammanfattat. Jag spekulerade i att en av många orsaker till den aktuella uppfattningen hos vår lokale företrädare om islams syn på våldtäkt kunde tänkas vara de nyheter vi nåtts av om att muslimska domstolar dömt ut våldtäkt som straff. Jag vet ju inte om jag hade rätt i den spekulationen, ty det har jag inte frågat vår lokale företrädare om, men visst har det förekommit. Ni som sa annat hade helt enkelt fel.

Publicerat i Uncategorized

Till min pappa

Pappsen– Hej gubben. Jo, Åke ligger nedsövd i respirator på lasarettet, vi åkte in akut i natt, de sövde honom direkt, det är lungorna, lunginflammation.

– Va!? Ok… Men han kommer väl att vakna?

– Du vet ju hur det är med hans hjärta och hans immunförsvar. De har satt in antibiotika intravenöst. Vi får hoppas.

Jag stod upp i en båt som låg på svaj utanför en perfekt gäddvass på Åland när mamma ringde, det var förra vårvintern. Det var strålande sol, kring nollgradigt, och helt perfekt för en dag på sjön i jakt på gädda och havsöring. Men just där och just då dog idyllen för mig och jag förstod att det inte skulle bli en särskilt munter fiskehelg.

Det började surra i huvudet av mammas ord, bokstavligen surra, så som det alltid gör när det händer något stort och oväntat som jag måste hantera. Så som det surrat när jag krockat med bilen och även när jag vunnit på tipset. Biizzzz. Högfrekvent. Bieffekt av adrenalinet kan tänkas. Båten tycktes gunga mer än den faktiskt gjorde och jag fick svårt att hålla balansen. Åke, han som enligt beskedet låg ”nedsövd i respirator” är min pappa. Ja, ÄR min pappa, gudskelov. Min pappa, han som lärt mig allt som är värt att veta.
Allt – till och med att inte vara rädd för att dö (men aldrig att inte vara rädd för att nån annan ska dö, och det är lite synd kan jag tycka).

Det blev så konstigt alltihopa. Oscar och Lotta, som också stod i båten, hade ju inte hört samtalet, i alla fall inget av vad mamma sa, och de kanske undrade varför jag inte fortsatte veva in min wobbler till båten eller varför jag plötsligt tycktes fokusera på en punkt under vattenytan, men ovan havsbotten, som jag godtyckligt valt ut under mitt telefonsamtal. Kanske undrade de varför jag bara stod där, tyst.

Jag försökte komma på något bra sätt att säga ”min pappa ligger nedsövd i respirator och kanske inte vaknar mer”. Jag kom snabbt fram till att något sådant sätt inte fanns. I alla fall inte på de språk jag behärskar, rövarspråket inräknat. När jag efter vad som kändes som en lång stund, men sannolikt bara var något tiotal sekunder, hade landat i just den slutsatsen så sa jag nog bara som det var. Jag minns inte riktigt. Oscar och Lotta reagerade i alla fall så som vänner ska och höll en lagom balans mellan stöttande ord och distans till den potentiella sorg jag ännu inte riktigt fattade kunde vara förestående.

Resten av dagen blev en dimma för min del. Vi gjorde väl massa saker. Typ åt, fiskade, åkte båt och skrattade, men jag var liksom inte där, jag var inne i mitt huvud och försökte greppa, försökte forma en plan, så som jag gör.

Senare på kvällen ringde jag några samtal till de vid den tidpunkten viktigaste människorna i mitt liv, däribland min syster Eva.

Eva är, inbillar jag mig i alla fall, ganska lik mig på det sättet att hon ofta utgår ifrån det värsta tänkbara scenario som något närmast självklart, för att slippa bli besviken. (Det funkar för övrigt väldigt dåligt för mig, jag blir besviken ändå, och jag gissar att detsamma gäller Eva. Men det är en helt annan historia). På grund av detta, naturligtvis med stor hjälp av ett högst konkret kritiskt tillstånd hos pappa, hjälptes vi åt att komma till slutsatsen att det nog var slut här. Vi kom fram till att det som i tjugotalet år av pappa själv hade hävdats skulle ske genom en hjärnblödning eller hjärtinfarkt nu tycktes skötas av en förkylning som av pur gubb-envishet tillåtits bli en svår lunginflammation med syrebrist och blodförgiftning som följd.

Jävla gubbe. Jävla envisa gubbe. Är det svårt att ta biljäveln till vårdcentralen i Sund? Det tar tio minuter! Det kan man göra så fort man är lite krasslig, särskilt om man har hjärtproblem och är allmänt svag hälsomässigt. Fan!

Hur som helst hade jag dittills reagerat på händelsen och mammas samtal med ett tämligen rationellt lugn. Jag fann mig till och med i min och min systers ”expertutlåtande” att pappa nog inte skulle vakna. Jag hanterade det med kuslig kyla. Tills hon sa det.

– Ja. Jag känner i alla fall att jag har sagt det som behöver sägas. Han vet.

Alltid när det knyter sig i mitt bröst och jag börjar gråta är jag helt knäpptyst en bra stund. Som hos många andra gissar jag. I alla fall många barn.
Pang – ramla med cyckeln – helt tyst en lång stund – sen: Buuuuäääähhh!

– Det har inte jag gjort! Jag har tänkt det, men det har alltid kommit nåt emellan. Fick jag fram efter ett tag, märkbart snörvlande.

Jag hade så mycket att säga. Det hade varit dåligt mellan mig och mina föräldrar på grund av mitt politiska engagemang. Inte just då, utan några år tidigare, och det hade inte riktigt vädrats ut tyckte jag. Jag hade på senare tid förstått så mycket om mina föräldrars, men framförallt min pappas roll i mitt liv. Om livet, om döden, om mig själv och om min pappa. Saker som jag tyckte han borde veta.

Till saken hör att jag då, 2009, då konflikterna mellan oss hade varit som värst, hade skrivit ett långt brev till honom, ett öppenhjärtigt brev, ett brev som kostade många tårar att skriva. Många bra tårar ska sägas, och väldigt få bittra dito. Men jag hade aldrig gett honom brevet. Jag hade det i fickan när mamma fyllde 60. Men när jag hade hållit det där talet till mamma och när släktingar kom och berömde mig för det och när mamma verkade så glad så ville jag inte ta fokus från det. Det var mammas födelsedag, pappas brev kunde gott vänta, han skulle ju inte dö än på ett tag. Tänkte jag. Då.

Mycket i det brevet var färskvara. Det rörde aktuella händelser som jag inte tycker behöver ges mer utrymme än nödvändigt här. Men som ett exempel hade en syster som engagerat sig i Ung Vänster som jag förstod det problem med att sitta vid samma bord som jag varför släktmiddagar antingen uteblev eller en period hölls utan min vetskap (i min värld var [är] dylikt ren ynkedom från mina föräldrars sida). Typ såna saker. Saker som jag några månader senare tyckte kunde kvitta, och som jag idag rycker på axlarna åt, även om jag behåller min syn på dem. Så brevet blev snabbt inaktuellt. Jag slängde det och tänkte att jag skulle göra om det, det låg ju sparat på datorn, bara att ändra.

Datorn kraschade sedermera, och även om jag tror att jag har hårddisken här någonstans så har jag inget intresse av att leta upp brevet. Det var fyra år sen jag skrev det. Mycket händer på fyra år och jag tror inte att jag skulle ha så mycket hjälp av att läsa bittra tankar nedskrivna av mig själv.

Så jag skriver väl helt enkelt ett nytt brev.

Hej älskade pappa!

Som du vet är jag orolig för dig. Du skojar bort det när vi pratar, så som du alltid gjort med döden. Missförstå mig inte, jag menar inte ”skojar bort” som något dåligt, tvärtom. Du konstaterar att pappor i regel dör före söner och att det inte tjänar något till att älta det. Så länge jag kan minnas har du behandlat döden, din egen och andras, som exakt den krassa, definitiva och okonstlade företeelse som den är. Alla dör, förr eller senare, och det är inget som blir bättre eller på något vis ändras för att andra oroar sig eller sörjer, punkt. Du säger det ofta med ett självklart och övertygat skratt, nästan lite drygt, på ett bra sätt. Man blir jord, geggamoja, det enda som blir kvar är minnet hos andra som fortfarande lever.

Hur faaaan ska jag klara mig när pappa försvinner?

Jag tänkte det ofta förut. Hur ska jag klara att ta alla beslut som du hjälpt mig att ta? Jag kommer att känna mig så vilsen när du är borta!

Men för några år sedan, i ett samtal med en vän som förlorat sin mamma, så gav jag själv svaret på frågan i ett försök att trösta honom. ”Din mamma lever så länge du lever. Du vet ju att allt du gör har en nyans av hennes klokhet i sig, varje beslut du tar baseras ju på vem du är, vem din mamma uppfostrat dig till. Hon finns inte här, men samtidigt finns hon här hela tiden, för att du är hon, till viss del”. Det tog ett tag innan jag förstod att det gällde även mig, dig.

Pappa, jag pratar med dig i telefon någon gång ibland, kanske en gång i veckan i bästa fall. Men varje dag tar jag mer eller mindre livsavgörande beslut avseende mitt liv, beslut som baseras på råd från dig, råd från dig som kommer inifrån mitt eget huvud. Jag bollar det mesta med dig, fast du inte vet om det, och det kommer jag naturligtvis att fortsätta med även efter den dag du gått hem till våra gemensamma förfäder. Jag är så mycket du man kan önska, och ibland mer än så.

För inte så länge sen sa du till mig något i stil med ”Jag tycker ditt parti är ena riktiga stollar, men jag är stolt för att du gör något du tror på, trots att det uppenbarligen inte är problemfritt”.

Jag är inte säker på att du förstår hur mycket det betydde… betyder för mig. Att du sa så. Jag ville bara skrika att allt jag gör gör jag för att du lärt mig att så gör man:

Det enda som räknas är att man kan se sig själv i spegeln utan att skämmas. Man tar sällan eller aldrig den lätta vägen, för den är sällan eller aldrig den rätta vägen.

Man ska absolut lyssna på andras åsikter, men man böjer sig inte för vad andra tycker för att det är bekvämt, vare sig politiskt eller på andra sätt. Man står upp och gör det man finner riktigt och rätt, oavsett vad det må kosta.

Man är inte i vägen för andra människor, man gör rätt för sig och man försöker aldrig tillskansa sig fördelar på någon annans bekostnad.

Den som har det bättre ställt ska dela med sig med andra, mindre lyckligt lottade, det kallas solidaritet och det är det vårt samhälle är byggt på.

Detta är liksom kärnan i vad du lärt mig, likaså kärnan i mitt politiska engagemang. Du kan hata det hur mycket du vill, men så är det – Jag är den jag är, även politiskt, för att jag är du, i någon mening.

Sen har vi kärleken och sorgen. Jag fattade aldrig som barn hur lyckligt lottad jag var som hade dig och mamma som föräldrar. Jag utgick naturligtvis ifrån att alla människor hade den grunden; att alla människor fått villkorslös kärlek och trygghet som barn och unga. Jag tänkte att alla barn nog fått veta att de är älskade, alldeles oavsett deras prestationer, villkorslöst och utan bortre gräns. Att alla barn, även pojkar, fått veta att man får vara ledsen när man behöver, att det är den starke som gråter och den svage som håller känslorna inne.

Så var det inte, förstod jag senare, och det gjorde mig lika sorgsen som stolt. Sorgsen för andras skull och stolt över dig och mamma, mina kloka föräldrar.

Jag brukar säga att jag blev nationalist när jag var 14 år. Det blev jag också i någon mening, men egentligen var det nog mest så att jag då blev medveten om det. I själva verket var det ju något som i första hand du hade byggt upp under hela mitt liv. Kanske (sannolikt) omedvetet, men likväl aktivt. Det som hände när jag var 14 var egentligen bara att någon sa till mig att det jag tillhör faktiskt finns, och att det är ok. Låter det konstigt? Jo, kanske, men jag ska försöka förklara.

Å ena sidan fanns du och mamma. Ni tog ofta med oss barn till historiska platser, inte sällan till sevärdheter där den historiska allmogens slit manifesterades, och mer sällan till platser som knöt an till kungligheter, krig eller storvulenhet. Vi besökte fäbodar, slöjdmarknader, museer, runstenar, fornborgar, skepssättningar, gårdar med flerhundraåriga anor och mycket mycket mer. Du släktforskade och visade mig sannolika anfäder som levt på 1300-talet. Du och jag åkte på utfärder med metalldetektor, spade och picnic-korg för att leta efter spår av bosättningar du ansåg dig hittat bevis för i gamla kyrkböcker. För mig blev mina rötter, både som svensk och som en Bylund, ytterligt påtagliga, närmast fysiska.

Å andra sidan hade jag skolan. I skolan fick vi, i varierande grad explicit, veta hur fantastiskt det var med alla dessa nya svenskar som ju kom från länder som hade en kultur och rötter. Tänk vad tacksamma vi alla skulle vara för detta! Särskilt med tanke på att vi själva saknar både kultur och rötter och att vi har ett bra samhälle främst på grund av att var och en av oss haft tur och ”råkat” födas just här och inte i till exempel Uganda (där man förvisso har det svårt, men också en kultur och rötter).

Det stod mig upp i halsen utan att jag ens visste om det. Självhatet. Oförståelsen för vilka vi är. Skymfen mot alla som byggt detta samhälle och respektlösheten mot de kulturella och demografiska omständigheter som otvivelaktigt utgör dess fundament. Det behövdes inte mer än en halv vers av Ultima Thules ”För fäderneslandet” för att allt skulle falla på plats och jag skulle hitta hem. Verkligen hitta hem. På morgonen den dagen 1992(?) vaknade jag och var gangsta-rappare, lyssnade på tung hip-hop och tyckte vi svenskar var lite töntiga. På kvällen gick jag och la mig som svensk, med rötter, kultur och hela konkarongen. Detta hade jag vetat om hela tiden, men förträngt, hållit nere. Jag minns att jag sov gott.

Nu svävar jag bort lite kan tyckas. Men det faktum att jag är den jag är i första hand på grund av saker jag gjort med dig eller fått lära mig av dig är centralt för min poäng. Vad den nu är.

Åter till kärleken och tryggheten.

”Krama barnen så kommer förnuftet av sig själv”.

Citatet fick jag presenterat som kommande från Astrid Lindgren. Jag vet inte idag huruvida det är korrekt, och det kan egentligen kvitta. Jag minns att Kerstin var ganska nyfödd och att jag funderade mycket på det där med barnuppfostran när jag läste citatet. Sannolikt var det under något av de första åren på tvåtusentalet.

Jag kommer ihåg att jag tyckte citatet var ytterligt vist i sin enkelhet. Ty precis så kändes det som att du alltid resonerat. När jag växte upp spelade det ingen roll vad som hänt, hur mycket man bråkat, om man som barn misskött sig, misslyckats med något prov i skolan, tjuvrökt, kastat snöboll på någon stackars pensionär eller gått över Reimersholmsbron fast man visste att man inte fick – man var fortfarande värd tryggheten i en kram från pappa (eller mamma).

Jag tror det är så. Jag tror att all övrig barnuppfostran är helt värdelös och i värsta fall kontraproduktiv om den inte vilar på en genuin grund av villkorslös kärlek.

Man tvivlar på sig själv ibland. Som människa och som förälder. Det gör jag och det vet jag att du också gör. Det ska man för övrigt göra, man ska inte förhäva sig (det har du lärt mig). Men du ska veta att jag är väldigt tacksam för att jag fått växa upp med just er, dig och mamma. Om mina barn i vuxen ålder bara är hälften så tacksamma för sin uppväxt som jag är för min så kommer jag att vara nöjd.

I Hávamál, Den höges (Odens) sång, i den äldre Eddan står att läsa en vers, Björn Collinders tolkning (1957):

Fänaden dör, fränder dö,
själv dör du likaledes;
men har man vunnit ett hedrat namn,
då kan det aldrig dö.

Så du vet.

Det här blev ett ganska långt brev, i sanning ett ganska komplicerat sätt att säga det som jag kommer att avsluta med innan min underskrift. Men samtidigt så försvinnande kort ställt i relation till allt jag hade kunnat skriva. Jag har bara skrapat på ytan, särskilt i avsnittet om våra utflykter till forn- och kulturarvsminnen. Avsnittet som behandlar våra promenader i skog och mark och din oförtrutna strävan att lära oss barn om alla växter och djur har jag inte ens skrivit. Inte heller avsnittet om din vana att ta fram ett uppslagsverk så fort ett ämne som ingen närvarande behärskade kom på tal. Men jag vet ju, och du vet, det räcker.

Som jag skrev tidigare, jag kommer fråga dig om råd även efter att du lämnat oss. Du kommer att hjälpa mig när jag behöver det. Jag klarar mig. Det betyder inte att du behöver ha bråttom, jag har dig gärna i krokarna i många år till.

Jag älskar dig pappa.

Linus

Epilog:

Det är populärt att skriva böcker och andra hyllningar till sina döda föräldrar. Särskilt till pappor inbillar jag mig. Det är inte fel att göra det, det är snarare naturligt att man först efter någons frånfälle inser vidden av personens betydelse för en själv. Dessutom är ju folk som de är, särskilt gubbar, och det är inte omöjligt att det finns en spärr att skriva öppenhjärtigt om någon som lever, de kanske tar illa vid sig.

Men jag vill ändå vädja till den som läser detta att visa mer uppskattning för sina nära och kära medan de lever. Det är ju nämligen så att den som är död, i alla fall enligt min obefintliga trosuppfattning, har mycket svårt att tillgodogöra sig såväl böcker som bloggtexter, än mindre ha någon behållning av dem.

Man ska visa varandra uppskattning medan man kan.

Epilog 2:

Natten mot fredagen den 9 augusti 2013 dog Åke Bylund, min pappa, i en bil på väg till Örnsköldsviks lasarett, dit han var på väg efter att ha vaknat med bland annat andnöd. Mamma körde. Pappa hann säga farväl till mamma innan han, någonstans i höjd med resecentrum, tog sitt sista andetag.

Nu ligger jag i sängen i det sovrum som var mitt under barndomens vistelser här i Övik. Jag, två av mina fyra systrar, vår farbror, en av våra kusiner och såklart mamma, har ätit en hämtmat-middag och skrattat och gråtit om vartannat. Pappa hade älskat det.

Jag beslutade mig så fort jag fick beskedet i morse, ”jag måste dit”. Även om pappa bott i Stockholm större delen av sitt liv så har Övik alltid varit ”hemma” för honom. Det kändes rätt att åka så fort det gick och som tur är har jag barn ihop med en av världens bästa kvinnor, varför det ”problemet” löstes ganska snabbt.

Så nu ligger jag här och ska sova, i huset som pappa har byggt, mindre än ett dygn efter att han låg i rummet intill. Kramkudden för natten (ja, jag har alltid en sån) är en kudde som pappa sov på, nästan alldeles nyss. Jag är inte mycket för andlighet och hokus pokus, men det känns bra.

Jag är glad att barnen inte var vakna i morse, när jag fick veta. Tack vare det fick jag någon timme att sörja avskilt, innan jag behövde ta hänsyn till någon annan. Det var skönt. Mycket mer behövdes inte för att bryta ihop, slänga ut tankar och känslor över golvet, och sedan samla i hop dem igen. Sortera dem. Det hela kom ju inte som någon chock direkt, men sånt bryr sig inte den omedelbara sorgen om.

Jag är ok. Jag gissar att jag kommer vara ledsen till och från ett tag, men som någorlunda nyseparerad är jag ganska luttrad avseende den saken. Jag är, med hänsyn tagen till omständigheterna, verkligen helt ok. Även det har jag pappa att tacka för.

Vi fick ett drygt år efter händelserna kring påsken 2012, de som inleder texten ovan. Jag väljer att se det som ett extra år för oss alla, en liten bonus att vara tacksam över.

Pappa, vi ses aldrig mer, samtidigt samtalar jag med dig hela tiden. Det känns bra att du alltid är med mig.

Jag hoppas på en kort sorg och räknar med en evighet i saknad.

Kramar

/L

Publicerat i Uncategorized

Ja – våldet är en konsekvens av en oansvarig och kostsam politik

När skribenten Sakine Madon på twitter tidigare idag skrev ”Ytterligare en dödsskjutning i Malmö. Vad fan händer?” så kände jag bara mycket ytligt till det specifika mordet. Jag tolkade dock Sakines tweet som en retorisk fråga kring den kriminella utvecklingen i Malmö i stort den senaste tiden och svarade utifrån det:

Jadu, vad är det som händer egentligen? Som man sår får man skörda? Som man bäddar får man ligga? Typ. Okänsligt och drygt? Måhända.

Innan jag går in på vad jag avsåg vill jag klargöra två saker.

1. Twitter är inget bra forum för dylika reflektioner eftersom man inte ges utrymme att lägga ut texten, nyansera och förklara mer specifikt vad man menar. Detta ger spelrum åt diverse professionella vantolkare att fritt lägga in sina egna fördomar och politiska värderingar för att i nästa stund producera svårt förvridna artiklar i ämnet. Inte bra. Orutinerat av mig. Beklagar.

2. Ja, även bortsett konstaterandet av twitters inbyggda klumpighet ovan så var det såklart obetänksamt formulerat av mig. Ibland när man skriver till människor på tvitter så missar man att tänka på det faktum att alla som läser inte känner en och därför inte kan läsa vad man skriver i ett korrekt ljus. Ingen som har den minsta kunskap om vem jag är, vad jag tycker och hur jag ser på andra människor skulle få för sig att ens för en sekund tro att jag med orden ”som man bäddar får man ligga” avsåg det specifika mordet. Det vore mig helt främmande att tala så om en mördad människa – alldeles oaktat orsak till mordet. Det är givetvis min miss och mitt ansvar att jag inte förutsåg denna möjlighet till vantolkning. Jag har alltså inte avsett kommentera dagens mord, varken nu eller tidigare idag. Sanning att säga så kände jag inte ens till något om mordet vid tillfället för tweeten, annat än just att det begåtts.

Vad menade jag då, och varför skrev jag som jag skrev?

Detta är egentligen helt frikopplat från Sakine Madon som jag snarare uppfattar som en nykter och sund röst i samtalet, även om vi inte alltid håller med varandra politiskt. Kanske var det också därför jag blev lite extra upprörd över hennes tweet.

Jag är så fruktansvärt utled på den förvånade ton som regelmässigt hörs från främst liberalt och socialistiskt håll när man diskuterar problemen i till exempel Rosengård, Rinkeby eller Ronna. Man uttrycker på allvar förvåning över hur det kunnat gå så här illa. Man verkar uppriktigt överraskad över att det som Sverigedemokraterna påpekat under många, många år faktiskt verkar stämma. Överraskad över att det där med massinvandring i kombination med en kravlös, självförnekande och mångkulturalistisk politik faktiskt leder till splittring, enklaver, organiserad brottslighet, våld, och så vidare. Överraskad över att mångmiljardkostnader på ett ställe i statsbudgeten faktiskt tar resurser från ett eller flera andra ställen.

Låt mig berätta en sak: Det är inte förvånande eller överraskande. Alls. Och jag tror ni vet det, innerst inne. Jag tror att den allra största delen av den förvåning som uttrycks är en sorts undermedvetet försvar, ett sätt att undgå att behöva hantera det logiskt oundvikliga – att man själv, i och med de politiska idéer man förfäktar, faktiskt bär ett ansvar för dessa idéers konsekvenser.

Förutom det faktum att gruppen invandrare är överrepresenterade eller till och med kraftigt överrepresenterade som förövare i många brottskategorier så är faktiskt inte säcken med pengar bottenlös. De tiotals miljarder man varje år väljer att spendera på en alltmer ohållbar invandringspolitik kan man inte samtidigt lägga på kriminalvård, psykvård, polis, rättsväsende och så vidare. Det är tråkigt att det återigen behöver påpekas men det finns alltså inte oändligt med ekonomiska resurser.

Jag tillhör dem som villigt problematiserar orsakerna till varför invandrare, eller andra grupper för den delen, är överrepresenterade i brottsstatistiken. Jag skulle aldrig i mitt liv få för mig att säga att varje enskild invandrare är mer benägen att begå brott än varje enskild svensk. Jag jobbar inte så, jag är inte intresserad av att demonisera eller smutskasta grupper bland annat bestående av ett stort antal skötsamma och konstruktiva individer. Det är inte poängen här. Poängen är att man försöker att inte låtsas om det tragiska faktum att den förda invandringspolitiken drabbat mitt land och dess folk mycket hårt. Man försöker gömma undan, bortförklara, skylla ifrån sig, spela förvånad…

Märk väl. Jag diskuterar gärna socioekonomiska kontra kulturella faktorer, fritidsgårdar, strukturella missförhållanden och så vidare. Alltså när vi pratar om hur vi ska få bukt med till exempel kriminaliteten i Sverige. Men när det gäller ökad brottslighet som argument mot själva idéerna om mångkulturalism och massinvandring så är de specifika individuella brottsorsakerna av klart underordnad betydelse. En mördad människa och dennes anhöriga bryr sig sannolikt föga om huruvida förövaren har en psykisk skada, taskig ekonomi eller om han har helt andra bevekelsegrunder för sitt agerande. Det gäller nog alla som drabbas, också dagens mordoffer i Malmö.

Därför räcker det för mig att konstatera att företeelserna massinvandring och mångkulturalism kostar stora ekonomiska resurser och – såklart viktigast – outsägligt mänskligt lidande, för att avgöra att jag är motståndare till demsamma.

Andra får gärna tycka tvärt om, det är till och med sunt i en öppen demokrati. Och man ska respekteras som människa, trots den åsikten, därtill ska man ha rätt att uttrycka den utan att riskera att det får konsekvenser för ens arbete, ens barn eller ens medlemskap i facket. Ja, man får vara förespråkare av massinvandring och mångkulturalism, det är helt ok! Men eftersom de faktiska konsekvenserna är väl kända så får man också ta ansvar för dem i stället för att agera förment bestört och spela förvånad varje gång facit publiceras på bästa nyhetsplats.

Publicerat i Uncategorized

Jag borde inte ha skrivit detta

 ”Massakern på Utöya och terrorbomben i Oslos regeringskvarter. Aldrig ska vi glömma detta. Aldrig ska vi väl kunna förstå detta vidriga mord på så många människor, detta angrepp mot alla oss – vi som håller demokrati och ickevåld så högt.

Det är med sorg jag har följt det politiska samtalet i Sverige efter massmorden i Norge. Svenska politiker och politiserade nyhetsmedier har oförtrutet sökt möjligheter att hitta syndabockar hos sina politiska motståndare. Sverigedemokraterna har varit de som angripits hårdast, men även borgerliga skribenter och politiker har fått en släng av denna osmakliga slev.

När började vi med denna primitiva och fega ton i Svensk debatt? Jag måste ha missat något. Jag har aldrig hört Expressen fråga Mona Sahlin eller någon annan socialdemokrat om de tar avstånd från Röda arméfraktionen, Josef Stalin eller Pol Pot, trots att det är ett faktum att S har enstaka delar gemensamt med dessa i sitt tankegods. Har Reinfeldt avkrävts ansvar för de delar av Moderaternas idéer som har beröringspunkter med Agusto Pinochets? Har vi någonsin sett ett reportage i Aftonbladet om den så kallade unabombarens miljöengagemang och därigenom släktskap med Miljöpartiet?

Nej, det har vi inte. Och det är bra, ty det vore djupt orättfärdigt. Varken Reinfeldt, Sahlin, eller Wetterstrand förespråkar våld mot oliktänkande, det är en egenskap de och deras partier delar med alla andra partier i riksdagen, inte minst med Sverigedemokraterna.

Man kan absolut ta terrordåden i Norge, och en massa andra terrordåd också för den delen, som avstamp i en debatt om hur det politiska tonläget kan trigga enskilda galningar eller grupper att begå vansinnesdåd. Det kan man absolut. Men då måste det rimligen gälla alla terrordåd och inte bara de som kan gynna ens egen grupp. Om vi ska ha den debatten så bör hela det demokratiska samhället rannsakas.

Och visst, en sådan debatt kan kanske leda till slutsatsen att till exempel Sverigedemokraterna bör vara extra tydliga när de kritiserar islamism – politisk islam – så att det inte uppfattas som ett stigmatiserande av alla som anser sig tillhöra religionen i fråga. Men det kan inte tillåtas sluta där. Slutsatsen måste i så fall vara att också de organisationer på vänsterkanten som kallar sig demokratiska måste sluta använda en krigsretorik där man ska ”krossa” alla som man inte håller med, högerpolitiker som kallar sina motståndare för löss, vänsterpartister som vill fylla borgare med bly, medier som avhumaniserar grupper de inte gillar genom att förvränga deras budskap eller vägra publicera saker som kan framställa motståndaren som människa. Och så vidare.

Jag säger inte att det är den självklara slutsatsen, bara att den i så fall måste gälla alla. Det blir väldigt mycket stenkastande i glashus annars.

Men viktigast av allt, höjt över retoriska detaljanalyser och ynklig partipolitisk pajkastning, står ändå det självklara att man som demokrat och förespråkare av ickevåld naturligtvis alltid står närmare en annan demokrat, helt oaktat vilken, än man står en massmördare. Om Fredrik Reinfeldt står tio meter från Jimmie Åkesson så står terrorister och våldsverkare lik förbannat tjugo mil bort, från dem båda. Därför blir det per automatik billigt, fegt och framförallt ovärdigt att använda sjuka individers dödande av andra som ett slagträ mot människor som är motståndare till våld och som tillhör ens egen demokratiska sfär.

Här ligger utmaningen när demokratin attackeras av krafter som vill försvaga den. Kan demokratiska organisationer enas kring gemensamma kärnvärden och förstå att det centrala, det allra viktigaste, är något man delar och bör försvara tillsammans, mot den yttre fienden som vill förgöra det?

Med hopp om eftertanke.”

Någon Annan

Som sagt, jag borde inte ha skrivit detta – det borde någon helt annan ha gjort. Många andra borde ha gjort det. Och min respekt för dig, du som aldrig skrev det, du som i stället – eftersom dina argument är tunna och dina idéer förlegade – överlagt valde att utnyttja dödandet av barn i din egen politiska kamp, min respekt för dig är för all framtid svårt sargad. Och det må vara min sorg nu, men det är din skam. Bara din skam.

Publicerat i Publicerat SD-K