Ett Sverige som inte finns?

Ofta hör man om oss Sverigedemokrater, och även om andra konservativt sinnade, att vi ”längtar tillbaka till ett Sverige som inte längre finns”. Den skarpa analysen kommer såklart från våra motståndare, på alla upptänkliga kanter inom politiken och bland allmänna tyckare. Hur man kan säga sig veta vad vi längtar till vet jag inte, men det kan vara av underordnad vikt i detta sammanhang. Vad vi däremot är tydliga med är att vi vill skapa ett samhälle byggt på sammanhållning, gemensamma värden och solidaritet människor emellan. Ett samhälle där ”inga kelgrisar och inga styvbarn” finns. Kort sagt ett samhälle där ingen lämnas utanför. Ett sådant samhälle kan inte inrymma kulturella öar med skilda värdegrunder utan måste formas av en stark och bred majoritetskultur. Det samhället ska vi bygga. Eller snarare väcka.

”Det finns inte. Ett sådant samhälle finns inte”. Vissheten om att så är fallet är så tydligt markerad att det signalerar osäkerhet. Som när ett barn får veta av en äldre kamrat att det är pappa som är tomten. Total förnekelse med inslag av ängslan kombinerat med tappra försök att finna hållbara motargument. ”Det är det inte alls! Pappa köpte bara tidningen då! Tomten har vitt skägg, det har inte pappa!” Det är synd om barn som tas ifrån sin tro så brutalt och utan att få tid på sig att successivt acceptera hur det ligger till. Därför tänker jag aldrig stampa på ett barns tro. Oaktat vad det gäller.

Men nu handlar det inte om barnatro. Det handlar om vuxna människors tro. Och här avser jag inte vara lika barmhärtig. ”Det finns inte! Ett sådant Sverige finns inte! Mångkultur kan visst finnas parallellt med trygghet och välfärd, så är det – faktiskt!”. Nix! får bli mitt svar på det sistnämnda. Har aldrig hänt, kommer aldrig att hända.

Och viktigast – det Sverige finns visst.

Det Sverige jag talar om finns, hela tiden, överallt. Det finns inom 20 ledamöter i Sveriges Riksdag, inom många hundra ledamöter i landets fullmäktigeförsamlingar, inom fler än sextusen medlemmar av vårt parti och inom 340 000 väljare. Minst. Det finns också slumrande inom flera miljoner människor till.

DÄR finns det – landet där människorna är stolta, respekterar varandra, delar uppfattning om rätt och fel, ställer rimliga krav på varandra. Landet där inga kelgrisar och inga styvbarn finns. Vi har fått det landet från människor som gått här före oss och vi bär det som en varm glöd i våra hjärtan.

Men det landet finns inte inom alla. Det är bara att konstatera att många människor som ägnar sig åt smutskastning och spe helt enkelt inte förstår oss. Alls. De har sannolikt antingen själva förnekats arvet Sverige, eller inte förmått ta emot det. Jag tycker det kan vara en rimlig förklaring till hur man betett sig mot vårt parti. Och jag finner ingen annan förklaring som skulle kunna motivera den oproportionerliga avsky som våra åsikter uppenbarligen väcker, så jag håller fast vid den.

Det finns många problem som beror på att människor förnekats möjligheten att lära sig älska, lära sig känna stolthet, lära sig respektera. Det bör rimligen även kunna gälla kärlek, stolthet och respekt för sina förfäder och sin plats på jorden.

Det är synd om människor som är så fulla av självhat och förakt mot det de är, det de kommer ifrån. Det är också synd om alla oskyldiga godtrogna som drabbas av konsekvenserna. Men mest synd är det om deras barn och barnbarn.

Jag kommer aldrig att förlåta dem för vad de gjort med vårt land, men jag kommer heller aldrig sluta försöka förstå.

Vårt Sverige finns så länge vi finns, så det är bara att vänja sig. Ty vi är här för att stanna.

Annonser
Det här inlägget postades i Publicerat SD-K. Bokmärk permalänken.