De förlorade med typ 4-0, men det gör inget.

Jag ska berätta en liten historia.

Det var en gång en pojke och en flicka i sina tidiga tjugo-nånting. En man och en kvinna kanske vissa skulle säga, och det får de såklart göra om de vill. Flickan och pojken hade flyttat hemifrån och levt tillsammans i några år och de älskade varandra mer än någonting annat på jorden. De levde ganska vanliga liv som i stort gick ut på att jobba och umgås med varandra och med vänner. Sorglöst ungdomligt, festligt, lyckligt. Och ganska tomt. Fast det sista hade de inte fattat ännu.

En dag sa flickan att hennes mens borde ha kommit för flera dagar sedan och menade att de kanske borde göra ett graviditetstest. Hon hade slutat med p-piller något halvår tidigare eftersom de hade en direkt skadlig inverkan på hennes psykiska välmående. Sedan dess hade de försökt hålla sig till så kallade säkra perioder, men slarvat en del med detta. Pojken tyckte, som ynglingar nog ofta gör, att det säkert var en bra idé att köpa ett test, men att det kanske inte var så bråttom. Flickan köpte kort därefter, utan pojkens vetskap, ett graviditetstest och följde instruktionerna för detta.

Den morgonen kom hon till deras säng och lade sig gråtande på hans arm. Tårarna berodde mer på chock än på sorg, hon hade ju aldrig varit gravid förut. Hon berättade som det var och de pratade en stund. Hon var väldigt uppriven och visste inte alls hur hon skulle hantera situationen. Han var å sin sida på sätt och vis lite glad eftersom han nu fått bekräftelse på att hans pojkar kunde simma, men han var samtidigt mycket skrämd och orolig för vad som nu komma skulle.

Med någon sorts tyst automatik bestämde de sig för att de nog inte var tillräckligt gamla för att skaffa barn och de bokade tid på Huddinge sjukhus för samtal kring en eventuell abort. Graviditeten var ju bara några få veckor gammal, så det skulle bara bli en något mer riklig menstruation än vanligt, inget mer. Pojken var inte riktigt säker på saken, men sa inget till flickan eftersom han tyckte sig ha förstått vad hennes grundade vilja var, samt misstänkte att ett velande från hans sida bara skulle komplicera saken. Han hade ju lärt sig att abort är en del av kvinnors frihet och kände nog lite att han inte skulle lägga sig i sånt. Samma sak var det för flickan, fast omvänt då såklart, hon tyckte sig förstå att pojken var helt säker på vad han tyckte och ville.

På sjukhuset fick de sätta sig i ett hemtrevligt inrett rum där flera väggar var fyllda med bokhyllor och det luktade allt annat än sjukhus. Tanten som tagit emot dem frågade varför de var där och vad de ville. Flickan svarade att hon nog var gravid och att de var där för att prata om att göra abort.

Sjukhustanten skrattade lite undfallande, nästan nedlåtande, som för att säga: ”sakta i backarna här”. Hon frågade sen pojken om han hade ett arbete och om han älskade flickan. Pojken svarade ärligt ja på båda frågorna varpå tanten frågade flickan samma sak. Även flickan svarade ja på frågorna. Tanten skrattade igen, denna gång på ett annat sätt, ett varmt skratt som om hon visste vad vi båda tänkte. Hon visste, och vi visste, det var bara det att vi inte riktigt visste att vi visste. Förrän då.

När jag var 23 år föddes min äldsta dotter. En av de tre främsta anledningarna för mig att ta mitt nästa andetag, att skratta, att leva. Hon som somnat på mitt bröst fler gånger än jag kan räkna, hon som jag tagit med ut i skogen för att plocka bär och svamp och lära sig vörda och värna naturen, hon som jag lärt hur man trär på en mask på en krok och hur varmt det kan kännas i kroppen av varm choklad och en pappa som sitter nära, fast luften är kall och regnet slår mot paraplyet.

Det är ett väldigt stort steg att skaffa barn och det är inte konstigt att man som ung människa räds inför en sådan stor förändring, det är fullt naturligt, men ibland, ja ofta, är det enda rätta att kasta sig ut i det okända. Vi människor är gjorda för det.

Igår spelade snart elvaåriga Idun Linusdotter träningsmatch på fotbollsträningen. De förlorade, stort, men det gör ingening. Det gör verkligen ingenting. Det viktiga är att hennes mamma och pappa fick träffa på just den där tanten på sjukhuset för mer än ett decennium sedan. Hon som faktiskt ifrågasatte – fast det kränkte vår frihet – och fick oss att kasta oss ut i det okända.

/Linus

Den som säger att ämnet abort är enkelt är sannolikt fanatiker på det ena eller andra viset. Det är inte enkelt. Alls. Historien ovan är knappt ens en början på en diskussion i ämnet. Men jag vill berätta den, för den är viktig. För mig.

Jag kommer återkomma med mer konkreta åsikter, men inte just idag. Kortfattat dock: Jag är inte abortmotståndare, men en abort måste ses för vad den är – en förlust. Det kan inte vara frihet att man av vilken anledning som helst och utan att bli ifrågasatt kan göra en abort så sent som i artonde graviditetsveckan. OM det är frihet så är frihet oansvarigt lättuggat skräp för folk som vill slippa ta ansvar.

Ansvarsfullt vore egentligen att alla som vill göra abort blir ifrågasatta. Inte som människor, inte i termer av rätt eller fel, gott eller ont, men ifrågasatta på det sättet att de görs fullt medvetna om alternativen, för de finns. Mer om detta en annan gång.

Den inledande historien är en omarbetad vesion av en text jag skrev på en blogg 2007.


Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.