Jag borde inte ha skrivit detta

 ”Massakern på Utöya och terrorbomben i Oslos regeringskvarter. Aldrig ska vi glömma detta. Aldrig ska vi väl kunna förstå detta vidriga mord på så många människor, detta angrepp mot alla oss – vi som håller demokrati och ickevåld så högt.

Det är med sorg jag har följt det politiska samtalet i Sverige efter massmorden i Norge. Svenska politiker och politiserade nyhetsmedier har oförtrutet sökt möjligheter att hitta syndabockar hos sina politiska motståndare. Sverigedemokraterna har varit de som angripits hårdast, men även borgerliga skribenter och politiker har fått en släng av denna osmakliga slev.

När började vi med denna primitiva och fega ton i Svensk debatt? Jag måste ha missat något. Jag har aldrig hört Expressen fråga Mona Sahlin eller någon annan socialdemokrat om de tar avstånd från Röda arméfraktionen, Josef Stalin eller Pol Pot, trots att det är ett faktum att S har enstaka delar gemensamt med dessa i sitt tankegods. Har Reinfeldt avkrävts ansvar för de delar av Moderaternas idéer som har beröringspunkter med Agusto Pinochets? Har vi någonsin sett ett reportage i Aftonbladet om den så kallade unabombarens miljöengagemang och därigenom släktskap med Miljöpartiet?

Nej, det har vi inte. Och det är bra, ty det vore djupt orättfärdigt. Varken Reinfeldt, Sahlin, eller Wetterstrand förespråkar våld mot oliktänkande, det är en egenskap de och deras partier delar med alla andra partier i riksdagen, inte minst med Sverigedemokraterna.

Man kan absolut ta terrordåden i Norge, och en massa andra terrordåd också för den delen, som avstamp i en debatt om hur det politiska tonläget kan trigga enskilda galningar eller grupper att begå vansinnesdåd. Det kan man absolut. Men då måste det rimligen gälla alla terrordåd och inte bara de som kan gynna ens egen grupp. Om vi ska ha den debatten så bör hela det demokratiska samhället rannsakas.

Och visst, en sådan debatt kan kanske leda till slutsatsen att till exempel Sverigedemokraterna bör vara extra tydliga när de kritiserar islamism – politisk islam – så att det inte uppfattas som ett stigmatiserande av alla som anser sig tillhöra religionen i fråga. Men det kan inte tillåtas sluta där. Slutsatsen måste i så fall vara att också de organisationer på vänsterkanten som kallar sig demokratiska måste sluta använda en krigsretorik där man ska ”krossa” alla som man inte håller med, högerpolitiker som kallar sina motståndare för löss, vänsterpartister som vill fylla borgare med bly, medier som avhumaniserar grupper de inte gillar genom att förvränga deras budskap eller vägra publicera saker som kan framställa motståndaren som människa. Och så vidare.

Jag säger inte att det är den självklara slutsatsen, bara att den i så fall måste gälla alla. Det blir väldigt mycket stenkastande i glashus annars.

Men viktigast av allt, höjt över retoriska detaljanalyser och ynklig partipolitisk pajkastning, står ändå det självklara att man som demokrat och förespråkare av ickevåld naturligtvis alltid står närmare en annan demokrat, helt oaktat vilken, än man står en massmördare. Om Fredrik Reinfeldt står tio meter från Jimmie Åkesson så står terrorister och våldsverkare lik förbannat tjugo mil bort, från dem båda. Därför blir det per automatik billigt, fegt och framförallt ovärdigt att använda sjuka individers dödande av andra som ett slagträ mot människor som är motståndare till våld och som tillhör ens egen demokratiska sfär.

Här ligger utmaningen när demokratin attackeras av krafter som vill försvaga den. Kan demokratiska organisationer enas kring gemensamma kärnvärden och förstå att det centrala, det allra viktigaste, är något man delar och bör försvara tillsammans, mot den yttre fienden som vill förgöra det?

Med hopp om eftertanke.”

Någon Annan

Som sagt, jag borde inte ha skrivit detta – det borde någon helt annan ha gjort. Många andra borde ha gjort det. Och min respekt för dig, du som aldrig skrev det, du som i stället – eftersom dina argument är tunna och dina idéer förlegade – överlagt valde att utnyttja dödandet av barn i din egen politiska kamp, min respekt för dig är för all framtid svårt sargad. Och det må vara min sorg nu, men det är din skam. Bara din skam.

Annonser
Det här inlägget postades i Publicerat SD-K. Bokmärk permalänken.