Till min pappa

Pappsen– Hej gubben. Jo, Åke ligger nedsövd i respirator på lasarettet, vi åkte in akut i natt, de sövde honom direkt, det är lungorna, lunginflammation.

– Va!? Ok… Men han kommer väl att vakna?

– Du vet ju hur det är med hans hjärta och hans immunförsvar. De har satt in antibiotika intravenöst. Vi får hoppas.

Jag stod upp i en båt som låg på svaj utanför en perfekt gäddvass på Åland när mamma ringde, det var förra vårvintern. Det var strålande sol, kring nollgradigt, och helt perfekt för en dag på sjön i jakt på gädda och havsöring. Men just där och just då dog idyllen för mig och jag förstod att det inte skulle bli en särskilt munter fiskehelg.

Det började surra i huvudet av mammas ord, bokstavligen surra, så som det alltid gör när det händer något stort och oväntat som jag måste hantera. Så som det surrat när jag krockat med bilen och även när jag vunnit på tipset. Biizzzz. Högfrekvent. Bieffekt av adrenalinet kan tänkas. Båten tycktes gunga mer än den faktiskt gjorde och jag fick svårt att hålla balansen. Åke, han som enligt beskedet låg ”nedsövd i respirator” är min pappa. Ja, ÄR min pappa, gudskelov. Min pappa, han som lärt mig allt som är värt att veta.
Allt – till och med att inte vara rädd för att dö (men aldrig att inte vara rädd för att nån annan ska dö, och det är lite synd kan jag tycka).

Det blev så konstigt alltihopa. Oscar och Lotta, som också stod i båten, hade ju inte hört samtalet, i alla fall inget av vad mamma sa, och de kanske undrade varför jag inte fortsatte veva in min wobbler till båten eller varför jag plötsligt tycktes fokusera på en punkt under vattenytan, men ovan havsbotten, som jag godtyckligt valt ut under mitt telefonsamtal. Kanske undrade de varför jag bara stod där, tyst.

Jag försökte komma på något bra sätt att säga ”min pappa ligger nedsövd i respirator och kanske inte vaknar mer”. Jag kom snabbt fram till att något sådant sätt inte fanns. I alla fall inte på de språk jag behärskar, rövarspråket inräknat. När jag efter vad som kändes som en lång stund, men sannolikt bara var något tiotal sekunder, hade landat i just den slutsatsen så sa jag nog bara som det var. Jag minns inte riktigt. Oscar och Lotta reagerade i alla fall så som vänner ska och höll en lagom balans mellan stöttande ord och distans till den potentiella sorg jag ännu inte riktigt fattade kunde vara förestående.

Resten av dagen blev en dimma för min del. Vi gjorde väl massa saker. Typ åt, fiskade, åkte båt och skrattade, men jag var liksom inte där, jag var inne i mitt huvud och försökte greppa, försökte forma en plan, så som jag gör.

Senare på kvällen ringde jag några samtal till de vid den tidpunkten viktigaste människorna i mitt liv, däribland min syster Eva.

Eva är, inbillar jag mig i alla fall, ganska lik mig på det sättet att hon ofta utgår ifrån det värsta tänkbara scenario som något närmast självklart, för att slippa bli besviken. (Det funkar för övrigt väldigt dåligt för mig, jag blir besviken ändå, och jag gissar att detsamma gäller Eva. Men det är en helt annan historia). På grund av detta, naturligtvis med stor hjälp av ett högst konkret kritiskt tillstånd hos pappa, hjälptes vi åt att komma till slutsatsen att det nog var slut här. Vi kom fram till att det som i tjugotalet år av pappa själv hade hävdats skulle ske genom en hjärnblödning eller hjärtinfarkt nu tycktes skötas av en förkylning som av pur gubb-envishet tillåtits bli en svår lunginflammation med syrebrist och blodförgiftning som följd.

Jävla gubbe. Jävla envisa gubbe. Är det svårt att ta biljäveln till vårdcentralen i Sund? Det tar tio minuter! Det kan man göra så fort man är lite krasslig, särskilt om man har hjärtproblem och är allmänt svag hälsomässigt. Fan!

Hur som helst hade jag dittills reagerat på händelsen och mammas samtal med ett tämligen rationellt lugn. Jag fann mig till och med i min och min systers ”expertutlåtande” att pappa nog inte skulle vakna. Jag hanterade det med kuslig kyla. Tills hon sa det.

– Ja. Jag känner i alla fall att jag har sagt det som behöver sägas. Han vet.

Alltid när det knyter sig i mitt bröst och jag börjar gråta är jag helt knäpptyst en bra stund. Som hos många andra gissar jag. I alla fall många barn.
Pang – ramla med cyckeln – helt tyst en lång stund – sen: Buuuuäääähhh!

– Det har inte jag gjort! Jag har tänkt det, men det har alltid kommit nåt emellan. Fick jag fram efter ett tag, märkbart snörvlande.

Jag hade så mycket att säga. Det hade varit dåligt mellan mig och mina föräldrar på grund av mitt politiska engagemang. Inte just då, utan några år tidigare, och det hade inte riktigt vädrats ut tyckte jag. Jag hade på senare tid förstått så mycket om mina föräldrars, men framförallt min pappas roll i mitt liv. Om livet, om döden, om mig själv och om min pappa. Saker som jag tyckte han borde veta.

Till saken hör att jag då, 2009, då konflikterna mellan oss hade varit som värst, hade skrivit ett långt brev till honom, ett öppenhjärtigt brev, ett brev som kostade många tårar att skriva. Många bra tårar ska sägas, och väldigt få bittra dito. Men jag hade aldrig gett honom brevet. Jag hade det i fickan när mamma fyllde 60. Men när jag hade hållit det där talet till mamma och när släktingar kom och berömde mig för det och när mamma verkade så glad så ville jag inte ta fokus från det. Det var mammas födelsedag, pappas brev kunde gott vänta, han skulle ju inte dö än på ett tag. Tänkte jag. Då.

Mycket i det brevet var färskvara. Det rörde aktuella händelser som jag inte tycker behöver ges mer utrymme än nödvändigt här. Men som ett exempel hade en syster som engagerat sig i Ung Vänster som jag förstod det problem med att sitta vid samma bord som jag varför släktmiddagar antingen uteblev eller en period hölls utan min vetskap (i min värld var [är] dylikt ren ynkedom från mina föräldrars sida). Typ såna saker. Saker som jag några månader senare tyckte kunde kvitta, och som jag idag rycker på axlarna åt, även om jag behåller min syn på dem. Så brevet blev snabbt inaktuellt. Jag slängde det och tänkte att jag skulle göra om det, det låg ju sparat på datorn, bara att ändra.

Datorn kraschade sedermera, och även om jag tror att jag har hårddisken här någonstans så har jag inget intresse av att leta upp brevet. Det var fyra år sen jag skrev det. Mycket händer på fyra år och jag tror inte att jag skulle ha så mycket hjälp av att läsa bittra tankar nedskrivna av mig själv.

Så jag skriver väl helt enkelt ett nytt brev.

Hej älskade pappa!

Som du vet är jag orolig för dig. Du skojar bort det när vi pratar, så som du alltid gjort med döden. Missförstå mig inte, jag menar inte ”skojar bort” som något dåligt, tvärtom. Du konstaterar att pappor i regel dör före söner och att det inte tjänar något till att älta det. Så länge jag kan minnas har du behandlat döden, din egen och andras, som exakt den krassa, definitiva och okonstlade företeelse som den är. Alla dör, förr eller senare, och det är inget som blir bättre eller på något vis ändras för att andra oroar sig eller sörjer, punkt. Du säger det ofta med ett självklart och övertygat skratt, nästan lite drygt, på ett bra sätt. Man blir jord, geggamoja, det enda som blir kvar är minnet hos andra som fortfarande lever.

Hur faaaan ska jag klara mig när pappa försvinner?

Jag tänkte det ofta förut. Hur ska jag klara att ta alla beslut som du hjälpt mig att ta? Jag kommer att känna mig så vilsen när du är borta!

Men för några år sedan, i ett samtal med en vän som förlorat sin mamma, så gav jag själv svaret på frågan i ett försök att trösta honom. ”Din mamma lever så länge du lever. Du vet ju att allt du gör har en nyans av hennes klokhet i sig, varje beslut du tar baseras ju på vem du är, vem din mamma uppfostrat dig till. Hon finns inte här, men samtidigt finns hon här hela tiden, för att du är hon, till viss del”. Det tog ett tag innan jag förstod att det gällde även mig, dig.

Pappa, jag pratar med dig i telefon någon gång ibland, kanske en gång i veckan i bästa fall. Men varje dag tar jag mer eller mindre livsavgörande beslut avseende mitt liv, beslut som baseras på råd från dig, råd från dig som kommer inifrån mitt eget huvud. Jag bollar det mesta med dig, fast du inte vet om det, och det kommer jag naturligtvis att fortsätta med även efter den dag du gått hem till våra gemensamma förfäder. Jag är så mycket du man kan önska, och ibland mer än så.

För inte så länge sen sa du till mig något i stil med ”Jag tycker ditt parti är ena riktiga stollar, men jag är stolt för att du gör något du tror på, trots att det uppenbarligen inte är problemfritt”.

Jag är inte säker på att du förstår hur mycket det betydde… betyder för mig. Att du sa så. Jag ville bara skrika att allt jag gör gör jag för att du lärt mig att så gör man:

Det enda som räknas är att man kan se sig själv i spegeln utan att skämmas. Man tar sällan eller aldrig den lätta vägen, för den är sällan eller aldrig den rätta vägen.

Man ska absolut lyssna på andras åsikter, men man böjer sig inte för vad andra tycker för att det är bekvämt, vare sig politiskt eller på andra sätt. Man står upp och gör det man finner riktigt och rätt, oavsett vad det må kosta.

Man är inte i vägen för andra människor, man gör rätt för sig och man försöker aldrig tillskansa sig fördelar på någon annans bekostnad.

Den som har det bättre ställt ska dela med sig med andra, mindre lyckligt lottade, det kallas solidaritet och det är det vårt samhälle är byggt på.

Detta är liksom kärnan i vad du lärt mig, likaså kärnan i mitt politiska engagemang. Du kan hata det hur mycket du vill, men så är det – Jag är den jag är, även politiskt, för att jag är du, i någon mening.

Sen har vi kärleken och sorgen. Jag fattade aldrig som barn hur lyckligt lottad jag var som hade dig och mamma som föräldrar. Jag utgick naturligtvis ifrån att alla människor hade den grunden; att alla människor fått villkorslös kärlek och trygghet som barn och unga. Jag tänkte att alla barn nog fått veta att de är älskade, alldeles oavsett deras prestationer, villkorslöst och utan bortre gräns. Att alla barn, även pojkar, fått veta att man får vara ledsen när man behöver, att det är den starke som gråter och den svage som håller känslorna inne.

Så var det inte, förstod jag senare, och det gjorde mig lika sorgsen som stolt. Sorgsen för andras skull och stolt över dig och mamma, mina kloka föräldrar.

Jag brukar säga att jag blev nationalist när jag var 14 år. Det blev jag också i någon mening, men egentligen var det nog mest så att jag då blev medveten om det. I själva verket var det ju något som i första hand du hade byggt upp under hela mitt liv. Kanske (sannolikt) omedvetet, men likväl aktivt. Det som hände när jag var 14 var egentligen bara att någon sa till mig att det jag tillhör faktiskt finns, och att det är ok. Låter det konstigt? Jo, kanske, men jag ska försöka förklara.

Å ena sidan fanns du och mamma. Ni tog ofta med oss barn till historiska platser, inte sällan till sevärdheter där den historiska allmogens slit manifesterades, och mer sällan till platser som knöt an till kungligheter, krig eller storvulenhet. Vi besökte fäbodar, slöjdmarknader, museer, runstenar, fornborgar, skepssättningar, gårdar med flerhundraåriga anor och mycket mycket mer. Du släktforskade och visade mig sannolika anfäder som levt på 1300-talet. Du och jag åkte på utfärder med metalldetektor, spade och picnic-korg för att leta efter spår av bosättningar du ansåg dig hittat bevis för i gamla kyrkböcker. För mig blev mina rötter, både som svensk och som en Bylund, ytterligt påtagliga, närmast fysiska.

Å andra sidan hade jag skolan. I skolan fick vi, i varierande grad explicit, veta hur fantastiskt det var med alla dessa nya svenskar som ju kom från länder som hade en kultur och rötter. Tänk vad tacksamma vi alla skulle vara för detta! Särskilt med tanke på att vi själva saknar både kultur och rötter och att vi har ett bra samhälle främst på grund av att var och en av oss haft tur och ”råkat” födas just här och inte i till exempel Uganda (där man förvisso har det svårt, men också en kultur och rötter).

Det stod mig upp i halsen utan att jag ens visste om det. Självhatet. Oförståelsen för vilka vi är. Skymfen mot alla som byggt detta samhälle och respektlösheten mot de kulturella och demografiska omständigheter som otvivelaktigt utgör dess fundament. Det behövdes inte mer än en halv vers av Ultima Thules ”För fäderneslandet” för att allt skulle falla på plats och jag skulle hitta hem. Verkligen hitta hem. På morgonen den dagen 1992(?) vaknade jag och var gangsta-rappare, lyssnade på tung hip-hop och tyckte vi svenskar var lite töntiga. På kvällen gick jag och la mig som svensk, med rötter, kultur och hela konkarongen. Detta hade jag vetat om hela tiden, men förträngt, hållit nere. Jag minns att jag sov gott.

Nu svävar jag bort lite kan tyckas. Men det faktum att jag är den jag är i första hand på grund av saker jag gjort med dig eller fått lära mig av dig är centralt för min poäng. Vad den nu är.

Åter till kärleken och tryggheten.

”Krama barnen så kommer förnuftet av sig själv”.

Citatet fick jag presenterat som kommande från Astrid Lindgren. Jag vet inte idag huruvida det är korrekt, och det kan egentligen kvitta. Jag minns att Kerstin var ganska nyfödd och att jag funderade mycket på det där med barnuppfostran när jag läste citatet. Sannolikt var det under något av de första åren på tvåtusentalet.

Jag kommer ihåg att jag tyckte citatet var ytterligt vist i sin enkelhet. Ty precis så kändes det som att du alltid resonerat. När jag växte upp spelade det ingen roll vad som hänt, hur mycket man bråkat, om man som barn misskött sig, misslyckats med något prov i skolan, tjuvrökt, kastat snöboll på någon stackars pensionär eller gått över Reimersholmsbron fast man visste att man inte fick – man var fortfarande värd tryggheten i en kram från pappa (eller mamma).

Jag tror det är så. Jag tror att all övrig barnuppfostran är helt värdelös och i värsta fall kontraproduktiv om den inte vilar på en genuin grund av villkorslös kärlek.

Man tvivlar på sig själv ibland. Som människa och som förälder. Det gör jag och det vet jag att du också gör. Det ska man för övrigt göra, man ska inte förhäva sig (det har du lärt mig). Men du ska veta att jag är väldigt tacksam för att jag fått växa upp med just er, dig och mamma. Om mina barn i vuxen ålder bara är hälften så tacksamma för sin uppväxt som jag är för min så kommer jag att vara nöjd.

I Hávamál, Den höges (Odens) sång, i den äldre Eddan står att läsa en vers, Björn Collinders tolkning (1957):

Fänaden dör, fränder dö,
själv dör du likaledes;
men har man vunnit ett hedrat namn,
då kan det aldrig dö.

Så du vet.

Det här blev ett ganska långt brev, i sanning ett ganska komplicerat sätt att säga det som jag kommer att avsluta med innan min underskrift. Men samtidigt så försvinnande kort ställt i relation till allt jag hade kunnat skriva. Jag har bara skrapat på ytan, särskilt i avsnittet om våra utflykter till forn- och kulturarvsminnen. Avsnittet som behandlar våra promenader i skog och mark och din oförtrutna strävan att lära oss barn om alla växter och djur har jag inte ens skrivit. Inte heller avsnittet om din vana att ta fram ett uppslagsverk så fort ett ämne som ingen närvarande behärskade kom på tal. Men jag vet ju, och du vet, det räcker.

Som jag skrev tidigare, jag kommer fråga dig om råd även efter att du lämnat oss. Du kommer att hjälpa mig när jag behöver det. Jag klarar mig. Det betyder inte att du behöver ha bråttom, jag har dig gärna i krokarna i många år till.

Jag älskar dig pappa.

Linus

Epilog:

Det är populärt att skriva böcker och andra hyllningar till sina döda föräldrar. Särskilt till pappor inbillar jag mig. Det är inte fel att göra det, det är snarare naturligt att man först efter någons frånfälle inser vidden av personens betydelse för en själv. Dessutom är ju folk som de är, särskilt gubbar, och det är inte omöjligt att det finns en spärr att skriva öppenhjärtigt om någon som lever, de kanske tar illa vid sig.

Men jag vill ändå vädja till den som läser detta att visa mer uppskattning för sina nära och kära medan de lever. Det är ju nämligen så att den som är död, i alla fall enligt min obefintliga trosuppfattning, har mycket svårt att tillgodogöra sig såväl böcker som bloggtexter, än mindre ha någon behållning av dem.

Man ska visa varandra uppskattning medan man kan.

Epilog 2:

Natten mot fredagen den 9 augusti 2013 dog Åke Bylund, min pappa, i en bil på väg till Örnsköldsviks lasarett, dit han var på väg efter att ha vaknat med bland annat andnöd. Mamma körde. Pappa hann säga farväl till mamma innan han, någonstans i höjd med resecentrum, tog sitt sista andetag.

Nu ligger jag i sängen i det sovrum som var mitt under barndomens vistelser här i Övik. Jag, två av mina fyra systrar, vår farbror, en av våra kusiner och såklart mamma, har ätit en hämtmat-middag och skrattat och gråtit om vartannat. Pappa hade älskat det.

Jag beslutade mig så fort jag fick beskedet i morse, ”jag måste dit”. Även om pappa bott i Stockholm större delen av sitt liv så har Övik alltid varit ”hemma” för honom. Det kändes rätt att åka så fort det gick och som tur är har jag barn ihop med en av världens bästa kvinnor, varför det ”problemet” löstes ganska snabbt.

Så nu ligger jag här och ska sova, i huset som pappa har byggt, mindre än ett dygn efter att han låg i rummet intill. Kramkudden för natten (ja, jag har alltid en sån) är en kudde som pappa sov på, nästan alldeles nyss. Jag är inte mycket för andlighet och hokus pokus, men det känns bra.

Jag är glad att barnen inte var vakna i morse, när jag fick veta. Tack vare det fick jag någon timme att sörja avskilt, innan jag behövde ta hänsyn till någon annan. Det var skönt. Mycket mer behövdes inte för att bryta ihop, slänga ut tankar och känslor över golvet, och sedan samla i hop dem igen. Sortera dem. Det hela kom ju inte som någon chock direkt, men sånt bryr sig inte den omedelbara sorgen om.

Jag är ok. Jag gissar att jag kommer vara ledsen till och från ett tag, men som någorlunda nyseparerad är jag ganska luttrad avseende den saken. Jag är, med hänsyn tagen till omständigheterna, verkligen helt ok. Även det har jag pappa att tacka för.

Vi fick ett drygt år efter händelserna kring påsken 2012, de som inleder texten ovan. Jag väljer att se det som ett extra år för oss alla, en liten bonus att vara tacksam över.

Pappa, vi ses aldrig mer, samtidigt samtalar jag med dig hela tiden. Det känns bra att du alltid är med mig.

Jag hoppas på en kort sorg och räknar med en evighet i saknad.

Kramar

/L

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.