”Det är bara såå inte du”

Nej, haha, alltså jag fattade direkt att du inte sagt så, det är ju bara såå inte du att hänvisa till koranen.

Citatet ovan är från ett samtal med en nära vän och partikamrat och sades när jag försökte sammanfatta onsdagens mediala cirkus kring vad jag sagt och inte sagt till en reporter på Blekinge läns tidningar (BLT). Det är en av många mer eller mindre liktydiga reaktioner från människor som känner mig som på olika sätt hört av sig efter den uppsjö av artiklar där BLTs märkliga kommentar, tillskriven mig, reproducerats.

Jag kan själv inte för mitt liv tro att jag sagt ”det står i Koranen att våldtäkt kan användas mot kvinnor som varit otrogna. Det är en muslimsk straffmetod”. Förutom att jag trots idogt letande i minnet inte känner igen orden så är det inte alls min stil att hänvisa till koranen eller andra religiösa texter. Jag kan faktiskt inte minnas att jag någonsin använt denna bok som källa för något påstående. Jag är helt enkelt inte särskilt intresserad av vad som står i gamla religiösa texter. Jag stod vid tillfället med middagsbestyren i full gång och tre barn pockandes på uppmärksamhet och har väl upplevt mindre stressade intervjusituationer, men att jag i det läget skulle börja hänvisa till en bok jag vare sig läst eller, som sagt, är särskilt intresserad av finner jag helt främmande.

Alldeles oaktat vad som ordagrant sades så blev det hela till en cirkus kring ett påhittat eller förvanskat citat av en journalist som tydligtvis inte förmådde, eller ville, återge ett längre resonemang på ett adekvat vis.

Så vad har jag då sagt?

Reportern från BLT ringde upp mig med anledning av att en lokal företrädare på sin facebook bland annat hade skrivit att ”våldtäkt är djupt rotat i islamsk kultur”. Min huvudpoäng i intervjun var att jag tycker att det är ett olämpligt uttalande som lämnar övrigt att önska. Jag sa bland annat att det strider mot kommunikationsplanen samt att jag själv inte skulle uttrycka mig så, bland annat eftersom jag tycker man ska vinnlägga sig om att formulera sig så att ett uttalande inte riskerar peka ut alla i berörd grupp, i detta fall muslimer.

På detta följde av olika skäl en spekulation kring varför den lokale företrädaren kunde tänkas ha uttryckt sig på det viset, på vad han kan ha grundat sitt påstående. Delvis berodde detta på reporterns till synes totala oförståelse inför hur någon kunde göra kopplingar mellan islam och en för oss främmande syn på våldtäkter. Tyvärr hann denna ordväxling inte mer än börja innan den avslutades, men ett av de första exemplen som kom upp i mitt huvud var de nyhetsartiklar i såväl svensk som internationell media som gjort gällande att lokala domstolar i muslimska länder utdömt just våldtäkt som straff (samt att våldtäkt förekommer som förhörsmetod på fängelser i vissa stater). Det menar jag (och påvisar nedan) är allmänt känt och alldeles oavsett om det är ”sann” islam eller lokala sedvänjor det handlar om så är det relevant för ämnet – det vill säga varför någon uttrycker sig på det viset.

Som en parentes kan också nämnas att vi även diskuterade korrelationen mellan massinvandring och ökad brottslighet. Även här ifrågasatte reportern i fråga att det fanns ett sådant samband, varpå jag hävdade att detta inte var en åsikt, utan ren fakta.

Diskussionen hade kunnat bli mycket längre eftersom det finns många andra exempel där synen på kvinnans rätt till sin kropp skiljer sig mellan västerländsk syn och den syn som ges uttryck för i många andra länder (exempelvis den att våldtäkt inom äktenskapet inte ens existerar som juridiskt begrepp i ett antal länder eller att giftermål på vissa håll anses vara ett ok sätt att hantera en våldtäkt). Min poäng var hur som helst att jag tycker det är viktigt när man kritiserar islam eller andra religioner att man inte uttrycker sig på ett sätt som riskerar att tolkas som att alla som tillhör religionen i fråga tycker att till exempel våldtäkt är ok, för så är det naturligtvis inte. Jag minns att jag tydligt uttryckte att jag själv alltid påpekar vikten av att kritisera exempelvis islam på ett sätt som inte riskera svartmåla alla muslimer. Sammanfattningsvis ville jag alltså å ena sidan fördöma formuleringen/retoriken i uttalandet av min lokale partikollega och å den andra sidan påpeka att påståendet faktiskt inte var helt taget ur luften, om än onödigt tillspetsat.

Varför gav jag mig då över huvud taget in på det här resonemanget, varför inte bara påtala det felaktiga i uttalandet?

Därför att jag är en person som tycker att det är viktigt att se nyanser hellre än en värld i svart eller vitt, ont eller gott. Det är viktigt att försöka förstå hur andra tänker innan man dömer dem. Dels för att göra en korrekt bedömning och ge ett korrekt bemötande, men också för att det väldigt sällan, om någonsin, finns en enda sanning och att det således kan vara lärorikt för en själv att försöka förstå andras perspektiv.

Man kan tycka att det var ett misstag av mig att försöka nyansera just denna situation, och jag tänker av uppenbara skäl inte bestrida det, men det var i så fall ett misstag jag säkert kommer att göra om. Igen och igen och igen. Helt enkelt därför att den dagen jag slutar att ta risken göra det så blir jag en sämre och mindre människa, och det vill jag liksom helst inte bli. Jag tänker fortsätta behandla människor som människor, jag tänker fortsätta bemöta åsikter med andra åsikter, fortsätta måla en bild i färg, trots att det finns de som hellre vill se den enkla svartvita skissen. Jag tänker fortsätta tro på samtalet, även om jag naturligtvis kommer att göra mitt yttersta för att undvika att, som i det här fallet, försöka föra ett nyanserat samtal med någon som inte är intresserad av just det. Och visst är det i någon mån en brist att inte alltid kunna hålla sig från diskussion med någon som man kan anta är ute efter att svartmåla, det är jag den förste att tillstå. Ibland är det bäst att svara kortfattat och monotont, som vore man en välprogrammerad robot. Men vi har alla våra brister och vi får jobba med dem, andra med sina och jag med mina.

Så, hur var det nu med synen på våldtäkt inom islam? Efter en inte alltför avancerad googling kan man konstatera att det finns belägg för att hävda att synen på våldtäkt inom islam många gånger är minst sagt problematisk.

Från Sveriges radios hemsida:

Bahareh vill inte gå till moskén. Hon ber hemma för hon vill slippa se hur män och kvinnor hålls åtskilda och hon vill inte höra på en imam som predikar om hur muslimska män har rätt att ha sex med flickor de vunnit i krig mot de otrogna.

Lyssna gärna på programmet här: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/168100?programid=3381

Norska i Förenade Arabemiraten ”benådad” efter att ha blivit våldtagen. http://www.svd.se/nyheter/utrikes/24-ariga-norskan-benadad_8364838.svd

I uppdrag granskning kunde vi bland mycket annat se hur en svensk imam säger åt en kvinna att hon inte får neka sin man sex, trots att hon inte själv vill ha det. http://www.youtube.com/watch?v=f7Y_xfeTIVs

Radikal muslim våldtog kvinnor som straff för att de var ute på natten. http://www.dailymail.co.uk/news/article-2091669/Sunny-Islam-Strict-Muslim-raped-4-women-knifepoint-punish-them.html

Fatwa påstås mana syriska rebeller att våldta icke-muslimer (och även icke-sunniter). http://www.youtube.com/watch?v=XSR176Ot-YA

Och hur var det egentligen med mitt eget påstående, det om att det har förekommit att islamska domstolar utdömt våldtäkt som straff? Jag googlade lite även i detta ämne, det finns kanske mer för den som har ork och är intresserad av frågan.

Här om ett fall i Pakistan (som otaliga gånger återgetts i andra svenska och utländska medier): http://www.svd.se/nyheter/utrikes/flicka-domd-till-gruppvaldtakt-for-broders-brott_57578.svd

Professor emeritus Jan Hjärpe själv tillstår att det förekommit i såväl Pakistan som Bangladesh, men understryker traditionsenligt att oavsett vad domstolen själv anser sig vila på för religion så är det i alla fall inte sann islam (och det må vara helt sant, men påverkar inte relevansen i just detta resonemang). http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5750759

Här en artikel om våldtäkt som metod för att få fångar i Iranska fängelser att erkänna brott (även intressant för den allmänna synen på våldtäkt). http://nordicdervish.wordpress.com/2009/09/01/ahmadinejads-imam-islam-tillater-valdtakt/

Här en artikel från Sveriges radio om vidriga förhållanden och systematiska våldtäkter av kvinnor under Iranskt rättsväsendes försorg: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=3890803

Även om debattören Torbjörn Jerlerup dras med en ytterligt fördomsfull syn på mig och mitt parti har han förtjänstfullt samlat både resonemang och länkar, om flera muslimska länders rättssystems syn på våldtäkt, både som brott och som straff. http://ligator.wordpress.com/2014/01/08/varken-linus-bylund-eller-jan-jarpe-har-ratt-om-valdtakterna/

Så.

Man måste ha rätt att identifiera sig som muslim utan att automatiskt beskyllas för allt som människor gör i islams namn, det är för mig en självklarhet och något jag alltid varit tydlig med, så ock i intervjun som inledde denna mediala storm. Och gruppen muslimer är mycket heterogen. Det finns kvinnor som identifierar sig som muslimer som går klädda i kort kjol och det finns de som bär en heltäckande burka. Det finns muslimer som dricker alkohol, och de som inte gör det. Det finns de som ber fem gånger om dagen och de som aldrig ens varit i en moské. Dessa länkar och dess citat är naturligtvis inte signifikanta för all islam eller för alla muslimer, och det har jag inte heller hävdat. Dessa utgör såklart inte hela sanningen, och inte heller det har jag hävdat. Framförallt så är hela denna historia baserad på fragment ur ett mycket större resonemang som jag faktiskt tycker i första hand borde föras av forskare och opinionsbildare inom ämnet, i en fri och öppen debatt. Jag är själv inte intresserad av att dissekera islam, jag har i en intervju försökt föra ett resonemang om varför bilden av islam ser ut som den gör – inget annat.

Det är synd att så mycket nyhetsutrymme ska ägnas åt pseudodebatter kring lösryckta citat istället för sakfrågor. Det gäller, vill jag å det starkaste understryka, inte bara i fallet ovan, utan i alla situationer där man försöker förstå någon annan. Enskilda formuleringar speglar sällan hela åsikter, och i slutändan är det åsikterna som gör skillnad och som bör granskas. Ett måhända klumpigt uttalande kan vara just detta, en slarvig förenkling, inget mer än så. Dåligt? – Absolut. Bör det undvikas? – Givetvis. Ska man ägna spaltmeter åt att diskutera vad som sagts när, var och hur? – Ja, det får man naturligtvis göra om man tycker att det är konstruktivt, men själv föredrar jag faktiskt att försöka förstå vad en person egentligen tycker. Det är för övrigt inte nödvändigt att sitta och försöka tolka enskilda ord eller delar av längre uttalanden, det finns mycket enklare sätt: ta del av hela uttalandet eller be om ett förtydligande från den vars åsikt diskuteras.

Nåja, här är i alla fall mitt förtydligande sammanfattat. Jag spekulerade i att en av många orsaker till den aktuella uppfattningen hos vår lokale företrädare om islams syn på våldtäkt kunde tänkas vara de nyheter vi nåtts av om att muslimska domstolar dömt ut våldtäkt som straff. Jag vet ju inte om jag hade rätt i den spekulationen, ty det har jag inte frågat vår lokale företrädare om, men visst har det förekommit. Ni som sa annat hade helt enkelt fel.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.