Jag har aldrig använt media för att svartmåla partivänner, och jag kommer inte att göra det i framtiden heller

Så här mycket hatar jag Kent Ekeroth

Idag konfronterades jag med två smyginspelade filmer som en numera utesluten partivän valt att sälja till Aftonbladet. Det finns anledning för mig att kommentera dessa två händelser och ge min syn på saken, även om jag kan tycka att man måste kunna ha privata konversationer där man uttrycker sig yvigt utan att tredje part egentligen har något med det att göra.

Notera att nedan är vad jag själv minns från filmerna och att till exempel ordval kan ha varit annorlunda i verkligheten. Jag har fått löfte från Aftonbladet att de ska publicera materialet eftersom jag tycker att framförallt den första filmen innehåller viktig visuell information. 

Film 1.

Jag står vid kaffeautomaten på vårt partikansli och pratar med den smygfilmande och numera avskedade samt från partiet uteslutne medarbetaren. Bakgrunden till samtalet är med största sannolikhet något uttalande som Kent Ekeroth har gjort, då eller tidigare, och som vid detta tillfälle har gett rubriker jag starkt ogillar och är upprörd över. Jag frågar retoriskt ”vet du vem jag hatar mest på hela jorden?” och svarar mig själv ”Anders Behring Breivik”. Sedan går jag teatraliskt bort till ett hörn och tittar bort mot Kents kontor varpå jag leende och uppenbart mest på skämt säger ”Vet du vem som kommer tvåa, även om det är långt långt efter?”, återigen svarar jag mig själv, ”Kent Ekeroth”. Sedan säger jag, fortfarande uppenbart irriterad, något om att man som politiker inte kan uttrycka sig i termer om ”tusenårigt krig” samt ger uttryck för åsikten att vi inte ska sluta prata om problemen med islamism, men att vi kanske ska ”prata om något annat någon gång”.

Min åsikt att bilden av partiet utåt är alltför islamfixerad är känd sedan tidigare och beror inte bara på vad våra företrädare säger, utan kanske i ännu högre utsträckning på vad mediala aktörer väljer att rapportera om. Det är likväl problematiskt, menar jag.

Jag vet som sagt inte vad som föranledde detta eller vad det är jag är så upprörd över på filmen, det är två år sedan den spelades in. Men upprörd är jag i alla fall, och då kan det hända att man i samtal med nära vänner (vilket personen i fråga var vid detta tillfälle) tar till överord och uttrycker sig på ett sätt man inte skulle göra offentligt.

Från journalisters håll försöker man göra gällande att jag ”Jämför Kent med Breivik”. Det är naturligtvis helt felaktigt. Filmen visar ett tillfälle där jag helt enkelt är förbannad på något Kent har sagt eller gjort och ger uttryck för detta till en annan partikamrat. Jag och Kent är goda vänner och det är ingen hemlighet att vi inte tycker likadant alltid, och det diskuterar vi ofta sinsemellan, öga mot öga. Det är inget konstigt utan snarare sunt och naturligt.

Film 2.

Jag går på en gata i Stockholm och säger till samme numera uteslutne och avskedade medarbetare nånting i stil med: ”Jag skulle vilja ha något hårt på Patrik (en före detta medlem som nu uteslutits på grund av ideologisk avvikelse och som, följdriktigt, numera är aktiv inom högerextrema rörelser och sammanhang) som vi kan läcka. Nåt som gör att han faller tungt.” (eller något i den stilen).

Detta ser naturligtvis mycket illa ut, det är jag den förste att erkänna. Min första reaktion var inom mig ”hur fan kan jag ens ha tänkt tanken att säga något sådant”. Bakgrunden är att det i detta läge finns otaliga indicier på att medlemmen i fråga inte är Sverigedemokrat utan hör hemma i betydligt mer radikala rörelser (något som visat sig vara helt korrekt i och med hans nuvarande engagemang i, och samröre med, extremistgrupper). En del av de uppgifter som finns avseende medlemmens verkliga ideologiska hemvist är i form av vittnesmål från anonyma, eller i alla fall människor som inte vill ställa upp med sitt namn, vilket man naturligtvis måste respektera. I frustration över det faktum att jag vet att medlemmen ideologiskt sett inte är Sverigedemokrat, men att det är svårt att påvisa ”på pappret”, så tänker jag helt enkelt högt. Det är alltså inte frågan om någon plan från min sida, att svartmåla denne Patrik medialt, utan jämförbart med när man i en upprörd situation säger ”fan, jag skulle kunna strypa honom”. Det är inget man avser göra, snarare ett sätt att uttrycka en känsla.

Jag har aldrig läckt några uppgifter till media för att svartmåla Patrik. Och det kan jag baske mig säga kopplad till en lögndetektor. Förutom att jag, vilket är välkänt bland de som känner mig, alltid har gillat Patrik som person så tycker jag att det vore en farlig och ohederlig väg att gå. Jag har för övrigt inte heller läckt uppgifter om någon annan partikamrat i syfte att svartmåla denna, det vore mig faktisk helt främmande.

Vad jag har gjort är att jag, i frustration över att en person som jag vid detta tillfälle är övertygad om inte ideologiskt hör hemma i partiet ändå verkar inom detsamma, har tänkt högt kring potentiella metoder för att få ett slut på detta. Det skedde i ett samtal mellan mig och en annan partivän. Ett samtal som pågick till och från i veckor. Jag tycker som sagt att samtal mellan två människor är just samtal mellan två människor, men ville ändå ta tillfället i akt att ge min syn på saken. 

Det är en sak att säga ”jag skulle vilja strypa honom” och en helt annan att faktiskt göra det.

Ovan är vad jag har att säga i dessa ärenden.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.