Jag gillar både bögar och femtioåriga ensamstående män

Låt mig börja med att klargöra en sak. Olika politiska frågor är olika viktiga för olika personer. Till exempel kan man tycka att kärnkraft är bra utan att brinna för frågan, man kan tycka att man bör bygga en rondell i Örkelljunga centrum, men inte vara beredd att strida särdeles hårt för detta. Osv osv. Detsamma gäller för mig avseende frågan om sexuella minoriteter. Jag tycker en massa saker i frågan (frågorna), men det ligger inte högst upp på min dagordning. Åtminstone inte för stunden.

Däremot är jag förbannat trött på att människor tror att jag är homofob bara för att jag är sverigedemokrat.

Jag sammanfattar min politiska syn på detta med kärlek och sex (gäller såväl heterosexuella som de med annan sexuell läggning) med en så kort mening som möjligt: Som politiker tycker jag inte att det är min sak att ha synpunkter på vad vuxna människor gör eller känner, så länge relationerna i fråga är fria från direkt eller indirekt tvång (samt upptänkliga beroendeställningar som är att likställa med tvång).

Jag sammanfattar min personliga syn på detta med kärlek och sex (gäller såväl heterosexuella som de med annan sexuell läggning) med en så kort mening som möjligt: Kärlek är vackert, all kärlek två eller flera vuxna människor emellan är vacker så länge den är fri från direkt eller indirekt tvång (samt upptänkliga beroendeställningar som är att likställa med tvång).

Det är ganska enkelt tycker jag.

Tyvärr tenderar vissa grupper och enskilda personer ibland att blanda ihop synen på å ena sidan sexuella minoriteters kärlek och å andra sidan synen på barn, adoption, insemination osv. Jag menar att det går en skarp skiljelinje mellan en självklar och ovillkorlig respekt för människors privatliv kontra inblandandet av tredje part (barn). Jag tycker till exempel inte att en ensamstående femtioårig man med statens goda minne ska kunna adoptera ett barn. Det betyder verkligen inte att jag tycker illa om femtioåriga ensamstående män, inte heller att jag anser mig veta att alla dessa skulle vara dåliga föräldrar. Det betyder bara att jag tror att det finns bättre förutsättningar för ett föräldralöst barn (vilket regelmässigt redan i utgångsläget befinner sig i en oerhört utsatt situation) hos en familj bestående av en mamma och en pappa samt eventuella syskon.

Det kanske framstår som att jag har väldigt rigida åsikter rörande frågor om exempelvis homosexuellas möjligheter till insemination, adoption osv. Men det är i så fall fel. Det har jag inte. Jag ska i ärlighetens namn säga att jag inte ens vet om jag har tänkt färdigt kring detta. Däremot är jag av den bestämda åsikten att synen på människors kärlek och synen på dessas möjligheter att skaffa barn är två skilda saker. Jag kan, teoretiskt, vara väldigt liberal avseende vad andra människor gör eller känner, utan att tycka att de ska ha samma möjligheter att till exempel adoptera barn.

Det är så jäkla enkelt att gå på magkänslan och tycka att ”nämen vafan, klart Bosse och Kenta är bra föräldrar och ska få adoptera barn!” Men när man är politiker måste man också ta ansvar, ansvar inför möjligheten att det faktiskt inte är optimalt, ansvar för att det faktiskt kanske inte är det bästa för det aktuella barnet. Det är absolut ingen lätt fråga, och min nuvarande åsikt är som sagt varken särskilt klar eller huggen i sten, men jag förbehåller mig rätten att respektera och till och med hylla vuxna människors ömsesidiga kärlek utan att jämställa alla familjekonstellationer med varandra när det kommer till att blanda in tredje part.

Lite så tycker jag.

Kram

PS. Observera att rubriken är satt utifrån någon typ av kvällstidningsstandard (light), där sammanfattningen av budskapet är underordnad möjligheten till extraklick, och därför aningen uppmärksamhetssökande.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.