De förlorade med typ 4-0, men det gör inget.

Jag ska berätta en liten historia.

Det var en gång en pojke och en flicka i sina tidiga tjugo-nånting. En man och en kvinna kanske vissa skulle säga, och det får de såklart göra om de vill. Flickan och pojken hade flyttat hemifrån och levt tillsammans i några år och de älskade varandra mer än någonting annat på jorden. De levde ganska vanliga liv som i stort gick ut på att jobba och umgås med varandra och med vänner. Sorglöst ungdomligt, festligt, lyckligt. Och ganska tomt. Fast det sista hade de inte fattat ännu.

En dag sa flickan att hennes mens borde ha kommit för flera dagar sedan och menade att de kanske borde göra ett graviditetstest. Hon hade slutat med p-piller något halvår tidigare eftersom de hade en direkt skadlig inverkan på hennes psykiska välmående. Sedan dess hade de försökt hålla sig till så kallade säkra perioder, men slarvat en del med detta. Pojken tyckte, som ynglingar nog ofta gör, att det säkert var en bra idé att köpa ett test, men att det kanske inte var så bråttom. Flickan köpte kort därefter, utan pojkens vetskap, ett graviditetstest och följde instruktionerna för detta.

Den morgonen kom hon till deras säng och lade sig gråtande på hans arm. Tårarna berodde mer på chock än på sorg, hon hade ju aldrig varit gravid förut. Hon berättade som det var och de pratade en stund. Hon var väldigt uppriven och visste inte alls hur hon skulle hantera situationen. Han var å sin sida på sätt och vis lite glad eftersom han nu fått bekräftelse på att hans pojkar kunde simma, men han var samtidigt mycket skrämd och orolig för vad som nu komma skulle.

Med någon sorts tyst automatik bestämde de sig för att de nog inte var tillräckligt gamla för att skaffa barn och de bokade tid på Huddinge sjukhus för samtal kring en eventuell abort. Graviditeten var ju bara några få veckor gammal, så det skulle bara bli en något mer riklig menstruation än vanligt, inget mer. Pojken var inte riktigt säker på saken, men sa inget till flickan eftersom han tyckte sig ha förstått vad hennes grundade vilja var, samt misstänkte att ett velande från hans sida bara skulle komplicera saken. Han hade ju lärt sig att abort är en del av kvinnors frihet och kände nog lite att han inte skulle lägga sig i sånt. Samma sak var det för flickan, fast omvänt då såklart, hon tyckte sig förstå att pojken var helt säker på vad han tyckte och ville.

På sjukhuset fick de sätta sig i ett hemtrevligt inrett rum där flera väggar var fyllda med bokhyllor och det luktade allt annat än sjukhus. Tanten som tagit emot dem frågade varför de var där och vad de ville. Flickan svarade att hon nog var gravid och att de var där för att prata om att göra abort.

Sjukhustanten skrattade lite undfallande, nästan nedlåtande, som för att säga: ”sakta i backarna här”. Hon frågade sen pojken om han hade ett arbete och om han älskade flickan. Pojken svarade ärligt ja på båda frågorna varpå tanten frågade flickan samma sak. Även flickan svarade ja på frågorna. Tanten skrattade igen, denna gång på ett annat sätt, ett varmt skratt som om hon visste vad vi båda tänkte. Hon visste, och vi visste, det var bara det att vi inte riktigt visste att vi visste. Förrän då.

När jag var 23 år föddes min äldsta dotter. En av de tre främsta anledningarna för mig att ta mitt nästa andetag, att skratta, att leva. Hon som somnat på mitt bröst fler gånger än jag kan räkna, hon som jag tagit med ut i skogen för att plocka bär och svamp och lära sig vörda och värna naturen, hon som jag lärt hur man trär på en mask på en krok och hur varmt det kan kännas i kroppen av varm choklad och en pappa som sitter nära, fast luften är kall och regnet slår mot paraplyet.

Det är ett väldigt stort steg att skaffa barn och det är inte konstigt att man som ung människa räds inför en sådan stor förändring, det är fullt naturligt, men ibland, ja ofta, är det enda rätta att kasta sig ut i det okända. Vi människor är gjorda för det.

Igår spelade snart elvaåriga Idun Linusdotter träningsmatch på fotbollsträningen. De förlorade, stort, men det gör ingening. Det gör verkligen ingenting. Det viktiga är att hennes mamma och pappa fick träffa på just den där tanten på sjukhuset för mer än ett decennium sedan. Hon som faktiskt ifrågasatte – fast det kränkte vår frihet – och fick oss att kasta oss ut i det okända.

/Linus

Den som säger att ämnet abort är enkelt är sannolikt fanatiker på det ena eller andra viset. Det är inte enkelt. Alls. Historien ovan är knappt ens en början på en diskussion i ämnet. Men jag vill berätta den, för den är viktig. För mig.

Jag kommer återkomma med mer konkreta åsikter, men inte just idag. Kortfattat dock: Jag är inte abortmotståndare, men en abort måste ses för vad den är – en förlust. Det kan inte vara frihet att man av vilken anledning som helst och utan att bli ifrågasatt kan göra en abort så sent som i artonde graviditetsveckan. OM det är frihet så är frihet oansvarigt lättuggat skräp för folk som vill slippa ta ansvar.

Ansvarsfullt vore egentligen att alla som vill göra abort blir ifrågasatta. Inte som människor, inte i termer av rätt eller fel, gott eller ont, men ifrågasatta på det sättet att de görs fullt medvetna om alternativen, för de finns. Mer om detta en annan gång.

Den inledande historien är en omarbetad vesion av en text jag skrev på en blogg 2007.


Annonser
Publicerat i Uncategorized

Ett Sverige som inte finns?

Ofta hör man om oss Sverigedemokrater, och även om andra konservativt sinnade, att vi ”längtar tillbaka till ett Sverige som inte längre finns”. Den skarpa analysen kommer såklart från våra motståndare, på alla upptänkliga kanter inom politiken och bland allmänna tyckare. Hur man kan säga sig veta vad vi längtar till vet jag inte, men det kan vara av underordnad vikt i detta sammanhang. Vad vi däremot är tydliga med är att vi vill skapa ett samhälle byggt på sammanhållning, gemensamma värden och solidaritet människor emellan. Ett samhälle där ”inga kelgrisar och inga styvbarn” finns. Kort sagt ett samhälle där ingen lämnas utanför. Ett sådant samhälle kan inte inrymma kulturella öar med skilda värdegrunder utan måste formas av en stark och bred majoritetskultur. Det samhället ska vi bygga. Eller snarare väcka.

”Det finns inte. Ett sådant samhälle finns inte”. Vissheten om att så är fallet är så tydligt markerad att det signalerar osäkerhet. Som när ett barn får veta av en äldre kamrat att det är pappa som är tomten. Total förnekelse med inslag av ängslan kombinerat med tappra försök att finna hållbara motargument. ”Det är det inte alls! Pappa köpte bara tidningen då! Tomten har vitt skägg, det har inte pappa!” Det är synd om barn som tas ifrån sin tro så brutalt och utan att få tid på sig att successivt acceptera hur det ligger till. Därför tänker jag aldrig stampa på ett barns tro. Oaktat vad det gäller.

Men nu handlar det inte om barnatro. Det handlar om vuxna människors tro. Och här avser jag inte vara lika barmhärtig. ”Det finns inte! Ett sådant Sverige finns inte! Mångkultur kan visst finnas parallellt med trygghet och välfärd, så är det – faktiskt!”. Nix! får bli mitt svar på det sistnämnda. Har aldrig hänt, kommer aldrig att hända.

Och viktigast – det Sverige finns visst.

Det Sverige jag talar om finns, hela tiden, överallt. Det finns inom 20 ledamöter i Sveriges Riksdag, inom många hundra ledamöter i landets fullmäktigeförsamlingar, inom fler än sextusen medlemmar av vårt parti och inom 340 000 väljare. Minst. Det finns också slumrande inom flera miljoner människor till.

DÄR finns det – landet där människorna är stolta, respekterar varandra, delar uppfattning om rätt och fel, ställer rimliga krav på varandra. Landet där inga kelgrisar och inga styvbarn finns. Vi har fått det landet från människor som gått här före oss och vi bär det som en varm glöd i våra hjärtan.

Men det landet finns inte inom alla. Det är bara att konstatera att många människor som ägnar sig åt smutskastning och spe helt enkelt inte förstår oss. Alls. De har sannolikt antingen själva förnekats arvet Sverige, eller inte förmått ta emot det. Jag tycker det kan vara en rimlig förklaring till hur man betett sig mot vårt parti. Och jag finner ingen annan förklaring som skulle kunna motivera den oproportionerliga avsky som våra åsikter uppenbarligen väcker, så jag håller fast vid den.

Det finns många problem som beror på att människor förnekats möjligheten att lära sig älska, lära sig känna stolthet, lära sig respektera. Det bör rimligen även kunna gälla kärlek, stolthet och respekt för sina förfäder och sin plats på jorden.

Det är synd om människor som är så fulla av självhat och förakt mot det de är, det de kommer ifrån. Det är också synd om alla oskyldiga godtrogna som drabbas av konsekvenserna. Men mest synd är det om deras barn och barnbarn.

Jag kommer aldrig att förlåta dem för vad de gjort med vårt land, men jag kommer heller aldrig sluta försöka förstå.

Vårt Sverige finns så länge vi finns, så det är bara att vänja sig. Ty vi är här för att stanna.

Publicerat i Publicerat SD-K

Det blir till att höja målen inför 2014

Jag har tidigare sagt att jag tippar på att vi kan ta oss upp till tvåsiffrigt resultat i valet 2014, att det är en rimlig målsättning samt att högre förväntningar riskerar att leda till onödig besvikelse.

Jag kanske måste revidera den uppfattningen en aning. Jag har själv fått flera mail där framförallt människor som röstat på allianspartierna uttrycker sin bestörtning över gårdagens utomäkenskapliga blågröna kuckelimuck. Eftersom jag sällan får mail från annat än journalister, partivänner och sympatisörer så misstänkte jag att detta var större än bara några mail i just min inkorg. För att kontrollera min tes slog jag en signal till en av de partivänner som administrerar partiets infoadress. Hon bekräftade att det kommit ”väldigt många” mail från i första hand alliansväljare, där avsändaren tydligt deklarerade att han eller hon känner sig bedragen och att rösten kommer att tillfalla Sverigedemokraterna 2014.

Inte jättechokerande, men naturligtvis glädjande.

/Linus

Publicerat i Uncategorized

Sådär

Då var det dags igen. Det var ett antal år sedan jag bloggade senast. Jag har saknat många delar av det, men samtidigt njutit av frånvaron av krav på kontinuerliga uppdateringar. Inspiration förhåller sig till krav som vin förhåller sig till syre. Därför tar jag tillfället i akt att klargöra att min föresats på intet vis är att uppdatera kontinuerligt eller ens kvalitativt. Detta kan mycket väl bli en riktig skitblogg som absolut inte är värd att besöka, så bokmärk för guds skull inte.

Jag förstår att du tror att jag skriver för just dig, men det gör jag alltså inte, vilket osökt för mig in på nästa ämne.

Det kommer inte att finnas möjlighet att kommentera inlägg på bloggen (detta gäller så snart jag hittat var man ändrar inställningen för detta). Jag är helt enkelt inte intresserad av vad anonyma internetkrigare kan fantisera ihop och det finns redan fler än fyrtiotusen miljarder fora där sådana kan prata kebab, ”rättigheter”, strukturell diskriminering och frimureri. Kontakta mig kan man ju alltid göra ändå om man har något vettigt att säga, förslagsvis via e-post.

Ha en fortsatt trevlig dag!

/Linus

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar